Den 19 november 1876 berikades familjen Per och Matilda Larsson i Marsjö med en son. Det lilla bysamhället inom Västra Vingåkers socken, låg då liksom nu någon mil sydväst om huvudorten Vingåker. Per Larsson drev ett litet lantbruk, men försörjde sig huvudsakligen som smed och var i folkmun döpt till ”Sme-Lasse”. Gården familjen ägde och bebodde var Marsjö mellangård som bestod av mangårdsbyggnad, undantagsstuga samt uthus.
[map type="google-maps" lat="58.783629699716926" long="15.763171129052807" zoom="10" view_type="roadmap" marker="true"]
Sme-Emil växte upp i Marsjö utanför Vingåker.
Yngste sonen kristnades till Emil och skulle så småningom gå i faderns yrkesmässiga fotspår och bli smed även han. I faderns primitiva smedja fanns arbete nog för två och Emil tilldelades populärnamnet ”Sme-Emil”. I folkskolan blev Emil kamrat med den fyra år äldre Erik Gustafsson. Deras vänskap irriterades dock något av att kamraternas fäder av någon anledning hyste agg till varandra. Troligen hade Eriks far spridit ut rykten i bygden om att Emils far begått ett mycket allvarligt brott, ett påstående som visade sig vara ogrundat. Det är dock svårare att få stopp på ett illasinnat rykte än att starta det, något Emils far fick erfara då hans anseende undergrävdes bland grannarna. Det fanns även annat groll mellan fäderna, något som även kom att spilla över på barnen. Kanske var det redan som ynglingar Emil och Erik lade grunden till den fiendskap som så småningom skulle urarta till en av sin tids mest kända rättsprocesser – och som många menade justitiemord.
Emil blev med tiden en tämligen stor och stark karl och hans krafter lämpade sig väl i det många gånger slitsamma arbetet i smedjan. År 1904 greps Emil som så många andra på den tiden av ”Amerikasjukan”. Väl framme i det ”stora framtidslandet” lyckades han genom oförtröttlig energi och stor skötsamhet på bara några år samla ihop en liten förmögenhet. Han startade då underhandlingar om att köpa en farm i trakten av Chicago, men oron för föräldrarna hemma i Sverige fick honom i stället att återvända hem 1910. Han återupptog där smedyrket och började se sig om efter en hustru.
Det fanns de som retade sig på sprätten med Amerikasydda kläder
Det fattades inte kandidater bland de unga kvinnorna som ville gå till kyrkan med Emil, som inte såg direkt oäven ut och som dessutom var smått förmögen, stor, stark och framförallt ständigt nykter. Det sistnämnda var inte vanligt bland manfolket på den tiden. Han blev med andra ord en populär person i kvinnornas ögon, men väckte av samma anledning avund hos traktens unga män.
Till dem som retade sig mest på ”sprätten” med de amerikasydda kläderna hörde några bondpojkar från det närliggande Regna kommun. De höll ihop i ett gäng som kallades ”Regna-Vittorparna” och var i trakten illa beryktade bråkstakar och slagskämpar. Flera gånger i början av 1910-talet försökte ”Regna- Vittorparna” ge Emil det de ansåg att han behövde och i mörkret kvällen den 12 november 1911 hettade det till ordentlig. Fiendeskaran lurade vid handelsboden i Marsjö och under slagsmålet tilldelades Emil ett slag i ansiktet som skadade en muskel och ledde till att han under resten av sin levnad fick dras med vissa talsvårigheter.
Även om Emil med sina kroppskrafter kunde försvara sig, ansåg han sig överfallen, gjorde en anmälan och saken hamnade i Oppunda häradsrätt i Katrineholm. Där träffade Emil för första gången på många år sin barndomskamrat, slaktaren Erik Gustafsson. Denne var inkallad som vittne till händelsen och hade inte deltagit i själva slagsmålet, men däremot hållit fram en lykta för att ”Regna-Vittorparna” skulle träffa lättare med sina råsopar på Emil. Hans vittnesmål blev ödesdigert för Emils del, då han vittnade helt till motståndarnas fördel. Han påstod att det var smeden som varit den anfallande parten, och även haft tillhygge i form av knogjärn. Följaktligen blev det Emil som dömdes till böter för misshandel medan ”Regna-Vittorparna” klarade rättegången helskinnade.
Emil och hans antagonister rök ihop på höstmarknaden
Naturligtvis var ”Sme-Emil” missnöjd med domen och anmodade sitt juridiska biträde att omedelbart överklaga domen, något som denne av någon anledning försakade och domen vann laga kraft.
Ett drygt halvår efter domen var det dags igen. Emil och hans antagonister rök ihop på höstmarknaden och vittnen hade att berätta att Emil till slut gått till attack med en grimma. Åter dags för domstolsförhandlingar, vilka Emil uteblev från och ansågs av rätten vara ”trilsk och omedgörlig” efter sitt senaste nederlag. Själv hävdade han att han inte fått någon kallelse. Hur som helst blev det återigen fällande dom och smeden dömdes till böter och att betala skadestånd till ”Regna-Vittorparna”.
Bitter på motgångarna beslöt han att ännu en gång lämna landet som sett honom födas och återvända till Amerika. Innan han reste 1913 försäkrade han sig om att föräldrarna skulle få en trygg ålderdom. Han sålde gården för 19 000 kronor och fick i kontraktet infört att föräldrarna skulle få bo kvar i undantagsstugan på gården så länge de orkade eller ville. Efter sex år var det åter dags för hemfärd. Genom vänners brev fick Emil veta att föräldragården åter sålts och att den nya ägarens namn var Erik Gustafsson – slaktaren. Vännernas brev kunde berätta att Gustafsson såg Emils föräldrar som en belastning och ville förpassa dem till fattighuset.
Vid hemkomsten var Emil en med dåtidens mått förmögen karl. På Örebro Folkbank satte han in hela femton tusen kronor och tyvärr skulle det visa sig senare, var han inte heller särskilt diskret med sin rikedom. Snart visste hela bygden att Emil numera var en besutten man. Förhållandet i Marsjö mellangård var sådant nu, att i huvudbyggnaden bodde slaktare Gustafsson, numera gift barnafar och i undantagsstugan blott tio meter därifrån bodde ännu Emils föräldrar. Nu flyttade även Emil in i en liten kammare på övervåningen. Efter endast sju månader inträffade den händelse som skulle komma att bilda upptakten till ett av 1900-talets mest omtalade rättsfall.
Fredagen den 12 september 1919 var det auktion på parkhotellet i Byle. Emil var där och stötte snart på slaktaren som tillsammans med några kamrater kastade glåpord efter Emil, som inte var sen att svara med samma mynt. Klockan åtta samma kväll möttes de båda antagonisterna på gården mellan husen hemma i mellangården, slaktaren fortfarande i sällskap med sina kamrater arrendator Erik Eriksson i Ås, fiskare Axel Lindqvist i Högsjö samt en slaktarkollega till Gustafsson vid namn Erik Olsson från Marsjö. Snart var tumultet i full gång och ingen visste nog riktigt vad som hände i det tilltagande höstmörkret, inte ens de fem inblandade männen. Klart är att trots det numerära underläget stod den urstarke och framförallt nyktre Emil ensam kvar som segrare då lugnet åter rådde.
Nästa förmiddag, då Emil återkom från en tidig fisketur, stod tre polismän på gården och väntade. En av dem var landsfiskal Nyman i Vingåker och han förklarade nu Emil anhållen för misshandel. Emil protesterade men följde godvilligt med i bilen till Vingåker, där han placerades i cell. Innan avfärden tog han ett ömt farväl av sina föräldrar, som om han kände på sig att detta skulle bli sista gången han såg dem, vilket det också visade sig bli.
Orsaken till ingripandet var att slaktare Gustafsson anmält till landsfiskalen att Emil tillfogat honom en allvarlig ögonskada under tumultet på fredagskvällen. Skadan var av så allvarlig art att man på Serafimerlassarettet i Stockholm såg sig tvingade att operera bort det sargade ögat. När detta stod klart anhölls och häktades Emil, varefter han fördes till Nyköpings fängelse. Emil hävdade hela tiden sin oskuld och menade att slaktaren själv åsamkat sig skadan genom att i mörkret springa på en utskjutande gren från ett fruktträd.
Målet togs upp i Oppunda häradsrätt den 1 oktober och slaktare Gustafssons talan fördes av åklagaren tillika landsfiskalen H.V. Nyman. Till vittnen hade kallats slaktarens tre medhjälpare vid slagsmålet. Under ed tilläts dessa försäkra att det var Emil som med berått mod och medelst ett redskap, ett slags ”amerikansk batong” med spetsiga delar, hade orsakat skadan på Gustafssons öga.
Målet gick vidare till högre instanser och Emil fortsatte att bedyra att han var oskyldig. Att åklagarens vittnen – slaktarens tre kompanjoner inte ansågs jäviga, utan tilläts sitta i rätten och berätta om Emils ettriga lynne och håg att ta till nävarna, är en skandal och en gåta inom det svenska rättsväsendet. Dessutom hade tjugotre bönder och hantverkare i Marsjötrakten i en skrivelse till rätten intygat att Emil var en skötsam, hederlig och nykter person, som vare sig mot dem eller någon dem nära uppfört sig förargelseväckande. Rätten fastslog att Emil ”med berått mod och i avsikt att skada, medelst ett hårt föremål åsamkat slaktare Erik Gustafsson sådan skada att hans ena öga inte gick att rädda”. Utslaget löd på straffarbete i tre år samt att Emil skulle utge ett skadestånd på drygt åtta tusen kronor.
Efter sex månaders väntan i häkte på att domen skulle få laga kraft, fördes Emil till Långholmens fängelse, där han under sina tre år blev känd som en duktig men mycket bitter snickare. Med mindre än ett halvårs mellanrum 1921 fick Emil ta emot dödsbud rörande bägge sina föräldrar. Det sades allmänt att de sörjde sig till döds då de grubblade över sonens öde.
Under åren som följde inträffade flera saker Emil ovetandes, som dock skulle komma att påverka honom högst betydligt under återstoden av hans liv. Det var den nitiske landsfiskalen och åklagaren Nyman och slaktare Gustafsson, som förargat sig över att Emil ännu inte betalat utdömt skadestånd till Gustafsson. Emil ansåg sig oskyldigt dömd och varken kunde eller ville betala till den han ansåg hade angripit honom.
Vid den här tiden fungerade en landsfiskal även som exekutor, han drev in av domstolarna utmätta böter och skadestånd. På indrivna medel hade han provision och fick därmed ett privatekonomiskt intresse av sitt uppdrag. Nyman visste att Emil hade tillgångar intjänade i Amerika och insatta på bank i Örebro. Med stöd av sin fullmakt från slaktare Gustafsson lyckades Nyman på något vis ordna så att rätten till Emils besparingar bjöds ut på offentlig auktion i Stockholm.
Auktionen utannonserades inte i någon tidning som lästes av gemene man, vilket gjorde Nyman till så gott som ensam spekulant på Emils tillgångar. För endast 135 kronor lyckades han ropa in tillgångar på nästan 16 000 kronor. Detta var 1922 en förmögenhet. Ägaren till förmögenheten var hindrad att agera, eftersom han satt på Långholmen. Under Emils ofrivilliga bortavaro försökte landsfiskal Nyman även få Emil utvisad ur riket under förevändning att han numera var ”amerikansk undersåte”, som dessutom gjort sig skyldig till brottslighet i Sverige. Detta var troligen ett grepp för att komma över ytterligare tillgångar som Emil förmodades ha innestående på Örebro Folkbank. Länsstyrelsen avslog denna ansökan varvid Nyman svarade med att försöka få Emil sinnessjukförklarad. Emil sinnesundersöktes av läkare på Långholmen, som konstaterade att Emil var en smula ”psykiskt undermålig”, men långt ifrån mogen för att spärras in på sinnessjukhus.
Innan Emil Larsson lämnade fängelset den 19 februari 1923, skickade han in en resningsansökan till justitiekanslern. Hemkomsten till Marsjö blev en smärtsam historia. I hans barndomshem bodde främmande människor, han föräldrar var avlidna och en kvinna han tidigare haft ett förhållande med hade övergett honom. Först nu gjorde han också den fruktansvärda upptäckten att arvet efter föräldrarna och alla hans besparingar numera tillhörde någon annan.
Dåtida bybor lär ha berättat att den grovlemmade och urstarke smeden helt sonika sjönk ihop på marken och grät som ett barn. Någon resning fick inte Emil hos justitiekanslern, vilket dock inte fick honom att ge upp. Han skrev till kungen personligen och begärde stöd och gick runt bland grannarna i Marsjö och samlade ihop intyg som styrkte att Emil var en rättskaffens man som aktade sig för bråk och att det i stället var hans antagonister med slaktaren i spetsen som var de angripande.
Dessutom tog han under 1924 ut stämning till Oppunda häradsrätt och yrkade att slaktare Gustafsson skulle ställas till svars och straffas för falsk tillvitelse i Marsjömålet. Oppunda häradsrätt med säte i Katrineholm avvisade hans ansökan eftersom en tidigare dom mot honom ännu ägde laga kraft.
Emil rusade dock vidare med oförminskad energi och vände sig nu mot landsfiskal H.V. Nyman i Vingåker, eftersom denne ”köpt upp hans tillgångare. Är det verkligen tillåtet för en lagens tjänare att handla så?” undrar han och lämnar in en ny stämning där han anklagar Nyman för falskt åtal och olaga häktning. Han hade tidigare uppsökt sin advokat Axel Carlsson i Stockholm i frågan, men denne hade avrått honom och framhållit det betänkliga i ett sådant försök.
Emil författade då på egen hand en stämningsansökan mot Nyman, som han vintern 1926, något osammanhängande formulerad, presenterade för Oppunda domsaga i Katrineholm. Där blev han hänvisad till en ung notarie vid namn Ekengren, som försökte varna honom att han själv riskerade att bli dömd vid en rättslig auktion mot Nyman. Larsson var påstridig och upplyste Ekengren om att han av JO fått vetskap om att en domsaga var skyldig att bistå alla stämningssökande, vilket ägde sin riktighet. Säkerligen trodde inte smeden att det skulle kunna bli några sura efterräkningar, eftersom det inte blivit det då han stämde slaktare Gustafsson.
Häradsrätten tog emellertid upp stämningen till behandling och häradshövding Hagströmer satt själv ordförande den första sessionsdagen. Larsson infann sig utan juridiskt biträde och full av stridsiver. Några ordnade förhandlingar var svårt att genomföra, då Emil så fort han konfronterades med sin vedersakare Nyman, utfor i smädelser och kallade honom ömsom tjuv och menedare. Landsfiskalen krävde då att rätten skulle häkta Larsson för hans kränkande hotelser. ”En tjuv, det är han och det är han som ska häktas, inte jag”, protesterade Sme-Emil.
Till nästa överläggning i Katrineholms tingshus kom Larsson aningen bättre förberedd. Detta torde varit nödvändigt, för under mellantiden hade landsfiskalen stämt honom för de hätska beskyllningar och grova anklagelser han utfarit i under förra tinget. I sin stämningsansökan framhöll Nyman att ”Emil Larsson besitter ett sådant humör av elakhet och råhet, att det tangerar en viss abnormitet”.
Med sig i fickan hade Emil 130 hopsamlade intyg från personer i Marsjö och Vingåker, som intygade att han var en skötsam och rekorderlig karl, med bostad och arbete. Det sistnämnda var viktigt eftersom Nyman åberopat till smedens nackdel att han var utblottad och förde en flackande tillvaro. Emil hade före förhandlingarna ansökt om att få en advokat från rätthjälpsanstalten i Örebro, men då fått svaret att inga jurister fanns att tillgå. I sista stund anlände dock en ung Stockholmsadvokat vid namn Julius Lindberg till Katrineholm och trädde in vid Larssons sida. Han hade via pressen informerats om Larssons öde och engagerats av inte minst landsfiskal Nymans märkliga framfart med att roffa åt sig Emils tillgångar.
Samma dag som Lindberg for till Katrineholm och domsagan hade Stockholmstidningen Socialdemokraten startat en kampanj för ”Marsjömannen” i avsikt att hjälpa honom till upprättelse. Nymans förfarande hade anmälts till Justitieombudsmannen utan framgång, eftersom man ansåg att landsfiskalen på auktionerna uppträtt som civilperson. De som stod på Emils sida drog ändå fördel av anmälan på så sätt att rikets samlade presskår började intressera sig för målet.
När nu den andra förhandlingen med Larsson och landsfiskalen som svarande och anklagande i samma mål påropades, begärde genast advokat Lindberg uppskov några timmar för att hinna läsa in sig på protokollet från föregående ting. Då detta var gjort hävdade Lindberg att anmälan mot Nyman var gjord av Emil i god tro och bottnade i en envis strävan om rättvisa. Rättegången gick sannerligen inte Emils väg denna gång heller. Efter en del parlerande dömdes Sme-Emil till ett år och två månaders straffarbete för falsk angivelse plus två månader för ”smädliga yttranden, vari han pådiktat Nyman bestämt brott”.
För Emil Larsson i Marsjö var livet nu bara mörker. Förutom att han fått avslag på alla sina egenhändigt hopknopade resningsansökningar, hade han nu även förlorat allt han ägde och hade. Sist men inte minst skulle han nu även få tillbringa ett år och fyra månader i fängelse.
Smeden åhörde rättens utslag som paralyserad: han vaggade fram och åter med den stora kroppen och hade svårt att hålla sig upprätt. Menigheten som fyllde tingssalen till sista plats vinkade sorgset åt Larsson, då han inför sittande rätt häktades och genast fördes till häktet i Nyköping med bil.
Hur hårt prövad Emil nu än var av alla motgångar, förde denna dom det med sig att pressen blev än mer intresserad av ”Marsjömannens” öde. Från 1926 och ett år framåt var han en dominerande figur i massmedia. Författaren och konstnären Albert Engström var en av alla som engagerade sig i opinionen för Emil. Han levererade artiklar och teckningar från Katrineholms tingshus till tidningarna, vilket underblåste den nationella indignation som gick som en storm över landet.
Insamlingar startades och inom två veckor hade hela femton tusen kronor skänkts till Sme-Emils hjälp. Smeden var naturligtvis rörd över gåvan men menade ändå att ”pengar är nog bra, men rättvisa är bättre”. Även den tidigare justitieministern Eliel Löfgren hade ett ömmande hjärta för Emils öde. Han skickade ett bidrag på 25 kronor och anförde följande: ”Detta fall ger ett nytt exempel på brister i vår rättsskipning som många gånger tidigare framträtt och som måste avhjälpas så långt det över huvud taget är möjligt.” Han kritiserade även det förhållande att en och samma person kunde representera polisväsendet, åklagarmyndigheten och fungera som exekutor, det vill säga den person som verkställer utmätning. Han syftade då givetvis på landsfiskal Nyman i Vingåker, som köpt Emils tillgångar på auktion, visserligen som privatperson, men som utan sina uppdrag inte kunnat veta att dessa existerat.
Landsfiskal Nyman började nu känna sig ifrågasatt från alla möjliga håll i den allmänna folkopinionen.
Varför hade han vid sitt utmätande tillskansat sig allt han kom över av Emils tillgångar och inte bara de drygt åtta tusen som Emil var dömd att betala slaktare Gustafsson i skadestånd? Varför såg Nyman till att förste stadsfogden i Stockholm fick hand om utmätningsärendet och inte myndigheten på den ort där pengarna fanns placerade? Borgmästaren och förre detta stadsrådet i Södertälje Jacob Pettersson var upprörd: ”Jag kan ej inse att landsfiskal Nymans påtalade förfarande kan försvaras. Jag har visserligen hört att en och annan mindre nogräknad länsman gjort affärer på liknande auktionsinrop, men saken blir inte mindre förkastlig för det. Att allmänheten blir upprörd av sådant är tecken på en sund rättskänsla.”
I åtskilliga insändare och tidningsartiklar ifrågasattes det som landsfiskal Nyman kallade pliktkänsla. Man ville bland annat veta varför Nyman efter auktionen vidtog åtgärder för att få Emil Larsson utvisad och internerad. Dessutom påpekade man att det från landsfiskalen kommit ett förslag om uppgörelse i godo efter att tidningarna börjat röra i saken. En av de oppositionella ställde sig den ironiska frågan: ”Så länge Nyman endast hade med straffången Larsson att göra gick hans strävanden ut på att lägga beslag på alla dennes tillgångar. Man kan då fråga sig hur han gjort om Larsson blivit utvisad. Hade han då sänt sitt erbjudande till Amerika?”
Efter ett beslut i Svea hovrätt skickades Emil Larsson till Långholmens fängelse, där hans mentala hälsa skulle undersökas av professor A. Petrén.
På nytt reagerade en mångfald av allmänheten, bland andra den kända författarinnan Elin Wägner, som lämnade en personligt färgad och aningen maliciös kommentar till debatten: ”Det vore sannerligen inte underligt om det ginge runt i den arme Larssons hjärna efter de chocker den fått av rättvisans övervakare i detta land, ända nerifrån landsfiskal Nyman och upp till JO och högsta domstolen. Men säkerligen är det inte kollegornas framfart, som föranlett Svea hovrätts beslut om Larssons överlämnande åt psykiatrikerna. Larsson har under hela sin fängelsetid hävdat att han är oskyldig och handlat fullständigt logiskt därefter. Denna hans uppfattning har dessutom stöd i vissa sakskäl och i en folkopinion man sällan skådat. Det är tydligen med anledning av denna fasta övertygelse om att han är oskyldigt dömd, som Svea hovrätt anser att starka skäl talar för att han är sinnesförvirrad. Men i så fall har ju hela det svenska folket gripits av det larssonska vansinnet, varför starka skäl torde föreligga även för dess internerande.”
Den 30 maj 1926 meddelade sinnessjukhusläkaren att Larsson vid tiden för rättsstriden med Nyman varit mindre tillräknelig, men att det skulle krävas en djupare analys för att säkert kunna uttala sig om Emils sinnesbeskaffenhet. Läkaren menade vidare att det faktum att Emil reagerat kraftigt på att Nyman enligt hans mening otillbörligt tillskansat sig hans egendom och att vittnena i 1919 år rättegång begått mened, inte var något belägg för sinnessjukdom. Skulle resning i målet visa att Larsson blivit oskyldigt dömd, vore hans reaktioner på domen snarare att betrakta som psykologiskt motiverade.
Advokat Hugo Lindberg hade i sitt arbete med en resningsansökan, tillsammans med två medarbetare genomfört noggranna efterforskningar i Marsjö rörande det gamla gruffet 1919, mängder av vittnen, både nya och tidigare hörda hade utfrågats. Mätningar och skisser hade gjorts över den aktuella gårdsplanen och fruktträden. Hela målets springande punkt var ju huruvida slaktare Gustafsson själv skulle kunnat orsaka sin ögonskada, genom att springa in i en trädgren.
Opinionen i Marsjö var nu helt på Sme-Emils sida. Rörande scener utspelade sig då advokat Lindberg var på besök. Folk hurrade och gjorde sitt yttersta för att hjälpa till. Undersökningarna på plats gav mycket av värde för en resningsansökan, där det gällde att visa fram nya skäl för en omprövning.
Ett flertal vittnen styrkte att Larsson blivit överfallen och de skisser landsfiskal Nyman byggt sitt åtal på 1919, visade sig vara felaktiga och missvisande. Trädgrenarnas läge uteslöt inte alls att Gustafsson sprungit in i någon av dessa och därvid skadat ögat. Kyrkoherde Wall, som tidigare uttalat sig oförmånligt om Emil gjorde nu en helomvändning och beklagade djupt det han tidigare sagt samt skrev själv till högsta juridiska instans för att tillstyrka en resning.
En av de första dagarna i juni 1926 väcktes Sme-Emil ur sin middagsslummer i häktet av en glädjande nyhet. Hovrätten hade tagit beslut om att smeden med omedelbar verkan skulle försättas på fri fot. När han kom hem möttes han av väldiga människomassor som hyllade honom och resan påminde mest om ett triumftåg.
Den 3 juli inlämnades resningsansökan, som med bilagor utgjorde nästan hundra maskinskrivna sidor med bland annat ett femtiotal vittnesuppgifter. Under tiden fortsatte kampanjen landet runt. Varje dag skrevs spaltkilometer om ”justitiemordet”. Insamlingen hade vid det här laget inbringar 40 000 kronor. Att få resning i brottsmål var dock ingen vanlig företeelse och betänksamma röster varnade för en alltför blåögd optimism.
Landsfiskal Nyman och slaktare Gustafsson hade i princip inget emot att målet prövades på nytt, men påpekade att Larssons skuld aldrig skulle kunna ifrågasättas. Nyman menade även att en omprövning ytterligare skulle styrka smedens ansvar och samtidigt rentvå honom (Nyman) från falska anklagelser. I december 1926 kom beskedet att resningsansökan bifallits och att målet skulle upp på nytt i Oppunda häradsrätt i Katrineholm den 17 januari 1927.
Sällan, om än någonsin tidigare hade ett brottsmål tilldragit sig större uppmärksamhet från allmänheten, än detta rättegångsdrama som nu rullades upp för andra gången. Hundratusentals människor följde varje dag genom tidningarnas bildspäckade helsidesreferat vad som tilldrog sig i Katrineholms tingshus.
Versionerna om vad som hänt vid slagsmålet 1919 var många. Flera hade vid auktionen i Byle hört Gustafsson uttala att de kommande kväll skulle ”hem och klå Sme-Emil”. Polisuppsyningsman Paul Eriksson, som vittnade redan 1919, kom med en nyhet: Vid en undersökning av gårdsplanen morgonen efter slagsmålet hade han fäst sig vid att de lågt sittande grenarna på ett plommonträd var knäckta. ”Jag trodde att Gustafsson skadat sig på dem och berättade om det redan vid förra rättegången”, tillade han. I det gamla protokollet stod det emellertid ingenting om detta.
Rättegången pågick under fyra dagar i januari för att efter uppskov återupptas under nio dagar i mars. Gustafssons medhjälpare vid bråket hördes och vidhöll sina ursprungliga versioner av händelseförloppet. Denna gång insåg emellertid rätten att slaktarens kamrater var partiska varför man helt riktigt jävade dem, vilket innebar att deras berättelser saknade bevisvärde. De läkare som behandlat Gustafssons ögonskada menade att den inte orsakats av en trädgren utan av slag med trubbigt föremål. Professor J.W. Nordenson vid Akademiska sjukhusets ögonavdelning hävdade motsatsen.
Då målet påropades igen den 9 maj för slutbehandling gjorde domaren en sammanfattning, som i nedkortad version lydde som följer: ”Det är omöjligt att bringa alla vittnesmål i överensstämmelse med varandra. Emellertid är det i en summering klarlagt att Emil Larsson blivit utsatt för ett överfall. Svarandesidans bevisning på den punkten förefaller tämligen stark. Det får också anses styrkt, att Larssons roll inte inskränkt sig till, att som han påstår, att han hoppat undan och parerat slagen, utan varit åtskilligt mer aktiv även om han handlat i nödvärn. Alltjämt oklara frågor är hur Gustafsson förlorat sitt öga och om Larsson använt något tillhygge.”
Den som läst rättegångsprotokollen från både 1919 och 1927 kan utan vidare slå fast, att den första utredningen var missvisande och så full av brister, att domstolen fick den felaktiga uppfattningen om att det var Emil som var den aktiva initiativtagaren till slagsmålet. Handläggningen denna sista dag ägnades åt vetenskapliga utläggningar rörande Gustafssons ögonskada, huruvida det var en stick- eller en slagskada. Advokaternas slutpläderingar var av den vanliga sorten – Emils biträde Julius Lindberg yrkade på frikännande och att Larsson skulle tilldömas skadestånd. Någon som helst enighet kunde dock inte uppnås denna dag.
Fem dagar senare, den 14 juni, meddelades domen, vari fastslogs att Emil blivit överfallen och haft nödvärnsrätt, men även använt väsentligt mer våld än situationen krävde. Rätten fann vidare troligt, att skadorna på Gustafssons öga tillkommit genom smedens ”ågöranden” antagligen vid slag med hårt föremål. Larsson dömdes till straffarbete i ett år, vilket ansågs förverkat genom de tre år han redan tillbringat i fängelse. Skadeståndet till Gustafsson jämkades från 8 000 till 5 000 kronor. Sme-Emil förpliktigades även att stå för rättegångskostnaderna på 1 800 kronor.
Även om den stora folkopinionen gärna velat se Emil helt frikänd, var det ändå en del som tyckte domen var någorlunda rättvis – eller salomonisk som en av de stora morgondrakarna uttryckte det. Larsson hade fått moralisk upprättelse, det var han som var den förföljde, den överfallne. Gustafsson å sin sida hade fått ett väl tilltaget skadestånd för sin invaliditet. För Emil Larsson kom domen som en kalldusch. Han krävde absolut frikännande och ersättning för all ”övertid” som oskyldig fånge.
Domen överklagades av båda parter till Svea hovrätt och den 8 juli 1927 meddelades att man skärpt Emil Larssons fängelsestraff till ett år och tre månader, vilket redan ansågs avtjänat, med den tid smeden reda suttit inne. Vidare höjde hovrätten skadeståndet till Gustafsson till 8 280 kronor. Hovrättens motivering till detta var att Emil Larson ”brukat betydligt mera våld än nödvärnsrätten tillät”. Hovrättsrådet E. Drangel reserverade sig dock mot denna skärpta tolkning och ville behålla häradsrättens dom.
Den 22 januari 1929 kom så Högsta domstolens avgörande besked. Här fastställdes fängelsestraffet till ett år och tre månader, medan skadeståndet prutades ned till 5 000 kronor. HD fastställde att Gustafsson själv medverkat till slagsmålet och uppkomsten till sin ögonskada. Vidare tillerkändes Emil ett skadestånd på 4 000 kronor för den tid han avtjänat i fängelse utöver den utmätta strafftiden.
Redan efter bakslaget i häradsrätten var Emil en bruten man. Hans tidigare misstänksamhet mot domstolar och jurister flammade upp på allvar och tog sig rent sjukliga uttryck. Han stötte sig med advokat Lindberg, vars förtjänst det varit att en resning över huvudtaget gick att få till stånd.
Följande annons i en tidning beskriver hans sinnesstämning: ”Stora pengar att tjäna för en 1-klass jurist som m. egna medel kan åtaga sig det så kallade Marsjömålet. Jag lämnar hälften av vad som kan tagas ut för tre och ett halvt års lidande bakom lås och bom. Emil Larsson, Backa, Tegnefors.” (Tegnefors ligger i Björkvik, dit Emil nu flyttat.)
Liknande annonser infördes i andra tidningar och efter 1930 började han fara runt i landet och hålla föredrag om sitt olycksöde. Då och då författade han egna ”resningsansökningar”, oftast förvirrade och ibland obegripliga. Bland annat krävde han 110 000 kronor för skada och ärekränkning, samt 45 000 kronor till rättegångskostnader.
Sommaren 1931 skrev och utgav Emil en bok med namnet ”Sanningen om Marsjödramat”, som han själv gick omkring och sålde, särskilt vid sina föredrag. Skriften var späckad med utfall och beskyllningar, inte bara mot slaktare Gustafsson och landsfiskal Nyman, utan även mot ämbetsmän och jurister han haft kontakt med. Kränkningarna var flagranta och att Emil undgick tryckfrihetsåtal får nog tillskrivas det faktum att ingen längre tog honom på allvar. Han utdelade en varning till ämbetsmännen i domstolarna att göra om sitt misstag att döma en oskyldig och orsaka samma lidande som han fått genomlida.
Gång på gång avsände Emil ansökningar om upprättelse hos olika myndigheter. Denne en gång reslige kraftkarl var nu krossad, såväl psykiskt som fysiskt. Han gick in i vad som i moderna tider skulle kallas depression eller psykos och togs till slut in för vård på Sundby mentalsjukhus i Strängnäs. Här avled Sme-Emil i oktober 1954 vid sjuttioåtta års ålder. Året därpå avled även slaktare Gustafsson.
Då tiden gått är det nog ingen som betvivlar Sme-Emils ärliga övertygelse. Fallet med Marsjömannen är dessbättre tämligen unikt i svensk rättshistoria. Det lidande som utdragna rättstvister orsakar de inblandade är tyvärr betydlig vanligare – nu såväl som då, för många decennier sedan.
Roland Blomkvist