Att titta på konst är att mötas för en stund, ett möte med en annan människas viktiga värld, där yttre påverkan eller inre tankar tar sig form i skulpturala objekt, målade, tecknade, eller genom andra tekniker framtagna bilder, genom installationer eller performance. Och just nu finns det möjlighet att möta fyra konstnärer i Katrineholms konsthall. En kvartett som alla bor och verkar inom kommunens gränser och som alla låter oss ta del av en bit av den värld som just de verkar i.
Provar sig fram
I Ola Öhlins målningar, som spänner från riktigt stora format till mer ordinära, landar och bor de färgmöten som han samlat upp i naturen och som han sedan bygger sin palett av. Det kan vara flagor och bark eller foton av intressanta färgkombinationer. I ateljén provar han sig fram, grundar tunt för att bli kvitt dukens vithet och låter sedan färgerna mötas för att om möjligt avge sitt inre ljus.
I målningarna är penseldragen synliga och ger uttryck för den energi som ligger bakom, det är sjok av färg och tydliga spår av risp och skrap. Fram kommer en stämning, en naturlyrisk längtan. En önskan om att förlänga, förädla, det i naturen sedda, till ett eget språk.
Collografi
Helena Elfgren som tillsammans med Ola Öhlin har sin utgångspunkt i Julita, visar både målningar och grafik. Grafiken är tillverkad i collografi, det vill säga i- stället för att rista sin bild i plåt använder hon en styv kartong. Ytan blir kortlivad och antalet tryck begränsas till vad papperet håller för.
Hennes motiv är sprungna ur ett socialt och politiskt engagemang där bilderna blir det yttre fasta ramverket för innehållet. Kopplingen kanske inte är alldeles uppenbar, för det som blir synligt för ögat är de formfasta element som har tagit kvadraten eller kubens skepnad. Former som i klara färger balanserar på varandra eller mot varandra, där ibland bara en smal spricka skiljer blocken åt. I målningen Himlen brinner, kan en huskropp anas genom en tunn antydan i den intensivröda färgen i det ena blocket, och framför en rökgrå himmel speglas oron. Med glipor i turkosblått förlängs en svag strimma hopp.
Utan rädsla för tomheten
I små format utan rädsla för det vita arkets tomhet, tecknar Katarina Skogfeldt. I hennes svartgråvita bildvärld rör sig sköra skepnader och former, inspirerade från en inre pågående resa. En resa som söker fästa pendelns eller vaggans rörelse på en yta eller finna den linje som kan bli symbol för det eviga/evigheten. Bilderna har avtryck och svärta efter ett tumult eller en koncentration, något har hänt, där mitt i det bökigt gråa, innan trupperna avlägsnar sig i ett förtunnat dis och försvinner bort i det vita arket.
I en serie av bilder har en barnbok från 1970-talet varit inspirationen och det gulblekta papperets uttryck blivit tongivande. Där har hon klippt och fogat dit en pappersbit, och skapat resten med blyerts och smör. Collagen låter oss ana eller undra, eller försvinna med tanken i något bortom.
Abstrakt bildvärld
Hos Britt-Marie Järnström Lindell, som liksom Katarina Skogfeldt kommer från Katrineholm, råder en rosa yra. I en intensivt driven abstrakt bildvärld letar former efter fäste under en kort tidssekvens, för att i nästa moment byta skepnad och placera sig på prov på en annan del av duken. Det råder balans och effektivitet och målningarna talar en klar och tydlig ton, men snabbt. Färgfälten är på väg och rör sig på kvadratiska ytor. Hon söker balansen i sina målningar och prövar sig fram var den vita ytans omfång är tillräckligt stor för att hålla det bjärta partiet på plats. Mycket lämnas vitt, men inte omålat.
Emma Jönsson