Clara Waller tycker alltid att det är svårt att komma i gång med någonting nytt.
‒Stora vita papper är så krävande, de nästan garvar åt en, säger hon.
Men eftersom Clara Waller aldrig kastar någonting finns det alltid en gammal målning, som hon är mindre nöjd med, som hon kan göra om i stället.
‒Det är inte alls lika krävande. De flesta av mina målningar är tvättade, säger hon och visar upp en mjuk, grön miljö, hämtad från skogen.
Den har sällskap med flera andra verk med liknande motiv. Inför konstrundan har Clara Waller hängt om tavlorna i sitt galleri utanför Julita. Nu hänger motiven i grupper.
Glas och ram har hon föga känslor för numera. Istället limmar hon upp sina bilder på en hård skiva och vaxar dem med flera lager.
‒Det är en metod som inte finns, så den får jag väl uppfinna själva, säger Clara Waller.
Den årliga konstrundan under påsken betyder mycket för henne.
‒Då möter jag folk. Det är jätteroligt. Jag har min ateljé på övervåningen i huset men jag kan inte ta med folk dit, genom hela huset. Därför är jag jättetacksam för det här galleriet. Här öser jag ut fullt med grejor, säger hon.
Clara Waller får prata och besökarna får se vem hon är.
‒Någon vet att det bor någon konstnär där borta i skogen. Under konstrundan vågar de sig fram, säger hon.
Som konstnär ger den henne också en spark i rumpan.
‒Då går det inte längre att skylla på att jag har nya linser eller på att vi renoverar badrummet.
Som konstnär inspireras hon även av andra konstnärer. Just nu slår hennes hjärta ett extra slag när hon ser Gudruns Svahns broderade bilder. I Clara Wallers galleri står det en bricka med broderitrådar i alla färger.
‒Ja, jag har börjat brodera. Det har blivit ett par nåldynor och så håller jag på att göra en väst.
I ett skåp hänger också några färdiga broderade stycken. Men Clara Waller har inte en aning om vad hon ska ha dem till ännu.
‒Kanske att det kan bli ett lock till en väska, funderar hon.