– Så otroligt fyrkantigt.
Det tycker Oscar Lyttbacka, som varit kontaktperson åt katrineholmaren i fem år. De träffas några gånger i månaden för gemensamma aktiviteter. Lyttbackas uppdrag är att vara en kompis och medmänniska som bryter brukarens sociala isolering och hjälper honom att leva så självständigt som möjligt.
Redan från början berättade brukaren om sin dröm.
– Han är mycket samhälls- och historieintresserad, precis som jag. Han började genast prata om att han länge drömt om att åka till Polen och besöka ett koncentrationsläger. Det tyckte jag var en jättebra idé och något som faktiskt skulle vara genomförbart.
De gjorde upp en budget tillsammans varpå brukaren började spara mot målet: en tre dagars resa med besök i nazisternas förintelseläger Auschwtiz-Birkenau. På onsdagen gav de sig iväg.
Lyttbacka följer med av tre skäl.
Ett: hans brukare klarar på grund av funktionsnedsättningen inte att göra resan ensam.
Två: Lyttbacka vet hur viktig resan är för kamraten.
Tre: kommunen har inte velat bevilja ledsagning.
Det tycker Lyttbacka är ogint.
Brukaren har hos vård- och omsorgsförvaltningen ansökt om ledsagning på resan. Det är en service han har rätt till, enligt kontaktpersonen. Brukarens önskan var att Lyttbacka skulle vara denna ledsagare, vilket något skulle kompensera dennes förlorade arbetsinkomst.
För sitt kontaktpersonuppdrag får han ett arvode av kommunen. Men utläggen för resan, drygt 12 000 kronor, betalar han ur egen ficka.
– Först tyckte de att det lät som en jättebra idé. De trodde inte att någon ordinarie ledsagare skulle vilja göra en sådan resa. Sedan backade de, för det var emot reglerna.
Enligt Lyttbacka hänvisade förvaltningen till att resmålet låg för långt från kommunen.
– Av handläggaren fick jag höra att det hade varit okej om vi till exempel åkt och campat nära Katrineholm – trots att kommunens kostnad då hade varit exakt densamma.
Polenresan blev av som planerad. Men, säger Lyttbacka, hade hans brukare haft en kontaktperson utan möjlighet att följa med hade resan fått ställas in.
– Nästa gång får någon annan sin dröm krossad på grund av kommunens stelbenthet. Jag tycker i min enfald att när jag som privatperson lägger mina skattade pengar på att utföra något kommunen borde göra – att öka någons livskvalitet – är det skäl till att se över reglerna.
Resans längd är dock inte avgörande, även om Auschwitz kan betraktas som ”semestermål” och därmed inte omfattas av ledsagarservice. Kommunens beslut beror mer på att äpplen inte kan blandas med päron.
Det framgår av kkurirens kontakter med tjänstemän på vård- och omsorgsförvaltningen. De kan inte kommentera det enskilda ärendet. Däremot kan de i generella termer hänvisa till hur reglerna för ledsagning ser ut.
Ledsagarservice och kontaktpersoners insatser tjänar samma syfte: att hjälpa funktionsnedsatta att delta i samhällslivet. Uppdragen skiljer sig dock åt, påpekar Pia Aalto som är enhetschef för förvaltningens medborgarfunktion.
Kontaktpersoner gör en frivillig insats mot ett arvode. Ledsagare är utbildade för uppdraget och anställda av förvaltningen.
– Planerar man en sådan resa som här beskrivs kan man som kontaktperson inte förutsätta att man kan få en anställning för att genomföra den. Dessutom finns ingen försäkring som skulle täcka en sådan resa, säger Aalto.
Beslut om ledsagarinsatser fattas med stöd av socialtjänstlagen eller inom ramen för LSS. Kommunen har ingen policy för ledsagade resors avstånd. Däremot finns vägledande rättspraxis som säger att ledsagarservicen ska avse relativt begränsade insatser.
"Att åka på utrikes semesterresor kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens bedömning normalt inte anses vara att genomföra en sådan enklare aktivitet", skriver Andreas Karlsson, förste handläggare vid myndighetsavdelningen, i ett mejl till KK.