På 1700-talet kunde den som talade illa om kungen riskera åtal för majestätsbrott, något som åtminstone teoretiskt sett kunde leda till dödsstraff. Kungens makt ansågs komma från Gud, och var därmed oantastlig. Mycket vatten har sedan dess runnit förbi både det kungliga slottet vid Stockholms ström och under skvallerjournalistikens tryckpressar. Inte bara skvallerpressens förresten, stora delar av nyhetsmedia har ständigt krupit allt närmare inpå offentliga personer. De områden som skyddats av pressetiken har sakta men säkert blivit allt mindre.
I Sverige har makthavares, eller kungafamiljens, eventuella otrohetsaffärer tidigare ansetts privat och inte något som rör tjänsteutövningen. Men det här året har vi kunnat läsa om Jonas Bergströms otrohet mot prinsessan Madeleine, och med Den motvillige monarken har turen nu kommit till kungen själv.
Thomas Sjöberg, som är den som hållit i pennan, hävdar i boken högtidligt att ”vi” – läs bokens författare – hela tiden sett saken ur ett säkerhets- och strikt konstitutionellt, demokratiskt perspektiv. Men att boken är en produkt med tämligen kommersiella intentioner har nog för de flesta framgått redan av den smarta pr-kampanjen som föregick släppet. Boken fanns inte med i några utgivningskataloger, rykten tilläts ta fart innan man släppte valda delar till media. Helt enligt moderna lanseringsteorier som säger att förhandsspekulationer är den bästa reklamen.
Det som tas upp är inte heller bara aspekter som möjligen kan innebära att kungen genom att befinna sig i vissa miljöer har utsatt sig själv, och därmed riket, för säkerhetsrisker. Att namnge hans påstådda älskarinna, Camilla Henemark, och deras gemensamma aktiviteter tyder snarare på lusten att sälja boken. Detsamma gäller snaskiga detaljer om andra kända personer som Jan Stenbeck, Björn Borg och kompisar till kungen vilket också förekommer. Någonstans på vägen slår författarna undan benen på sig själva och sina seriösa avsikter. Ville man diskutera demokratiska eller konstitutionella perspektiv borde man ha avstått från det här.
Att det finns ett dilemma i moderna monarkier – det gäller inte bara den svenska – där de kungliga med ärvda privilegier på samma gång ska vara något upphöjt och verka i nationer som hävdar ”allas lika värde” känner vi till. Detsamma gäller hovets tendens att mörka ”skandaler” och försöken att hålla kungafamiljens rykte fläckfritt. Här finns intressanta frågor som också boken sätter fokus på. Är kungen en makthavare som ska granskas eller något helt annat? Kan han tillåtas göra saker som aldrig skulle ha accepterats av en politisk makthavare och i så fall varför? Det här är fullt relevanta frågor men de borde ha behandlats utan effektsökeri.
Vad som gör boken ytterligare problematisk är huruvida de situationer som lyfts fram dels är sanna, dels om de är tillräckligt angelägna för att rättfärdiga de potentiella effekterna för pressetiken framöver. Är det med andra ord tillräckligt angeläget om kungen befunnit sig på en strippklubb, eller i andra olämpliga miljöer, för att rättfärdiga ett hårdare pressklimat där människor offras för möjligheten att sälja böcker eller tidningar?
Jag tror inte det. Sen må kungen, om det hela är sant, ha visat oerhört dåligt omdöme och gestaltat problemen med en ”modern monarki”. En monarki som kanske inte är så modern som vi velat tro.