Kohandel och gammaldags politik

Övrigt2009-08-29 05:00

Korna på Djulö blev plötsligt en politisk fråga. Då ändrade sig kommunalrådet Göran Dahlström och såg till att de får vara kvar. Det har han fått beröm för samtidigt som de återkommande politiska piruetterna fått andra att tala om Cirkus Dahlström.

Förslaget att flytta Vallas högstadium till Nyhem ändrades snabbt när en del Vallabor höjde sina röster. Vad de mera lågmälda föräldrarna till förskolebarnen, som hade behövt lokalerna, tyckte är oklart. Det mycket tydligt formulerade och presenterade sparkravet att tre badmästare i Duveholmshallen skulle sägas upp har senare dels sagts vara ett missförstånd, dels att det var en intern anteckning som av misstag läckte ut. Gamla Palladium, där taket rasat ner, var inte längre någon bra ungdomslokal. Bättre då att söka andra lokaler för de olika verksamheterna. Men politikerna i kulturnämnden tycker lokalen är bra som den är. I varje fall efter det att taket satts på plats.

Kohandlare

Och så var det då korna, som blev en politisk fråga, kulturpolitisk rent av eftersom de är ett så gulligt inslag i kulturmiljön Djulö.

Osökt kom jag att tänka på ordet kohandel, som ju betyder något annat än handel med kor. Jag tar till själva Nationalencyklopedin, den rejäla, tryckta versionen i 20 band (det går snabbare att leta i den än på nätet) och slår upp ordet. Jag får veta att ordet ursprungligen kommer från tyskans Kuhhandel och att det använts länge. Det betyder enligt NE ”politisk kompromiss som innebär att ena parten bistår den andra parten mot löfte att inom sin egen intressesfär erhålla motsvarande hjälp av den andra parten.”

Kommen så långt i NE:s ordförklaring undrar jag för mig själv om det finns något i politiken som inte är kohandel. När det gäller Djulö verkar det i alla fall inte bara handla om kossorna.

Jag läser vidare i NE: Termen har använts sedan länge men är i svensk politisk historia numera nästan helt knutet till uppgörelsen 1933 mellan socialdemokrater och bondeförbundare i arbetslöshets- och jordbrukspolitiken”.

Men visst har väl termen lite bäring även på kohandlare Dahlström.

Tillfällig nedläggning

Det finns politiker som, oavsett vilka argument som förs fram, vägrar att ändra uppfattning enbart för att de en gång för alla bestämt sig. Det kallas prestige och är något som varken politikerna själva eller väljarna mår bra av. Men det känns inte heller riktigt bra med ändringar hela tiden, särskilt inte om ursprungsförslaget – som i fallet med badmästarna – förklaras med att det ”läckte ut” genom ett misstag.

Man kan börja undra, och jag gör det, vad som egentligen är misstag, vad som kanske är försöksballonger eller vad som helt enkelt är undermålig beredning. Det är inte förtroendeingivande med alltför många ändringar. Politik består till stor del av kohandel. Men kohandeln, som borde ske öppet, ska helst vara avslutad när förslaget läggs.

Inför nedläggningen av skolan i Flodafors ansågs ingen kohandel behövas. Därför blev nedläggningen bara tillfällig och medförde en massa mer eller mindre onödigt besvär. Beslutet väckte emellertid ett engagemang och satte igång en drivkraft som få trodde fanns. I den finns kanske också ett slags politisk styrka som kommunens politiska S-ledning inte hade räknat med.

Det hotande mullret

Jag vet inte vad Göran Dahlström och Anneli Hedberg tänker om nedläggningen i dag. Men de borde tycka att den var en missräkning.

Kanske blev nedläggningen av Floda skola starten till ändringsbenägenheten. Opinionen mot att flytta Valla högstadium till Nyhem var visserligen stark, men långt ifrån så kraftig som den i Floda. Men man ville inte ha en ny Flodadebatt.

Dessutom, säkert lika viktigt, var att det hotande mullret i Valla hördes också, kanske mest, i de egna socialdemokratiska leden. Partiet måste hållas ihop. Som det såg ut att bli, och som det sedan blev i Vingåkers Arbetarekommun skulle det inte få bli i Katrineholms.

Går inte ihop

Hösten blir partikongressernas höst. Den här helgen har Moderaterna sin kongress, som kallas stämma, i Västerås och partiledaren, tillika statsministern Fredrik Reinfeldt, tillkännager att han vill bli som Tage Erlander! Att Reinfeldt vill vara någon sorts blåsosse är inget nytt, men att han också vill göra Moderaterna till gammaldags långvarigt statsbärande parti blev för mig ändå en negativ överraskning. Jag är nämligen fortfarande övertygad om sundheten i den liberala idén om att demokrati kräver växling vid makten. I alla fall efter betydligt kortare tid än de 23 år som Erlander var statsminister.

För övrigt har antingen Reinfeldt eller jag missförstått betydelsen av ordet förnyelse. Moderaterna ska, sade Reinfeldt enligt referaten från Västerås, fortsätta förnyelsen. Och således bli som Socialdemokraterna på Erlanders tid. För mig går det inte ihop.

Orwell skrev som bekant i sin skräckvision 1984 om en tid när orden hade mist sin betydelse. Det tog längre tid än Orwell fruktade, men nu tycks vi vara där. Ännu har vi inte heller den Storebror som Orwell skrev om. Men vi har en raffinerad teknik som ger Storebror möjligheter som inte ens Orwell kunde ana. Som vanliga, enskilda människor riskerar vi i framtiden att ha terrorister på en sida och en helt annan sorts skräckvälde på den andra – om vi inte gör något motstånd.

Utmaningen

Det är just den här saken – integritetsfrågorna, upphovsrättsfrågorna och allt annat som vi kan men kanske inte ska använda tekniken till – som de demokratiska partierna måste ägna sig åt. Den unga generationen förstår det, samtidigt som kunskaperna i demokrati är för dåliga. Det betyder att om de gamla partierna, som kan demokratins spelregler, inte på allvar tar tag i det här så hotas demokratin. Demokratiskt okunniga och naiva men oerhört kunniga it-användare – antagligen har de koskräck – tar hela makten, utan aning om hur och vart de styr.

Så, ungefär, ser partiernas stora utmaning ut.

Då presenterar Reinfeldt sin framtidvision: Erlanders gamla politik.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om