Såväl personlig besvikelse som politisk övertygelse torde ha legat bakom beslutet att starta en ny tidning. Liksom det faktum att Katrineholm 1917 fick stadsprivilegier och därmed fick vara tryckort för en tidning.
Knut Hellberg kom från Eskilstuna där han jobbat som journalist sedan tonåren, först på högertidningen Eskilstuna-Posten, senare på liberala Eskilstuna-Kuriren när den bildades 1890 och fram till 1916.
Hellberg var redaktionssekreterare på EK sedan starten och förväntade sig en post som huvudredaktör. Men förväntningarna inföll aldrig. Då tog han sitt pick och pack, sålde huset i Eskilstuna och flyttade till Katrineholm för att starta en ny tidning.
Flera kapitalstarka katrineholmare möjliggjorde starten.
Vid samma tid förekom även en djup splittring inom dåtidens liberalism. Särskilt nykterhetsfrågan, som Hellberg var engagerad i, var det som splittrade allra mest.
Representanter för det frikyrkligt anfäktade nykterhetsintresset kallade ofta städernas kulturliberaler för ”akademiska brännvinsliberaler”. Här fanns med andra ord en splittring mellan stad och landsbygd.
Knut Hellbergs engagemang liknade i mångt och mycket Västerbottens frikyrko- och nykterhetsrörelsers brinnande iver i dessa frågor, det så kallade Norrlandsfrisinnet.
Sedan flera år tillbaka fanns en förskjutning i åsikter mellan stadsliberala tidningar och lokala landsortstidningar i frågor om nykterhet och försvaret.
Tidningar som startades till följd av dessa förskjutningar inom den liberala pressen var Ljusnan (1912-) i Bollnäs och Piteå-Tidningen (1915-) samt Katrineholms-Kuriren (1917-).
Redan i KK:s första nummer deklarerades: ”I allmänt politiska frågor står Katrineholms-Kuriren på folklig grund och omfattar de frisinnade reform- och nykterhetsvänliga idéer, som säkerligen – valåret 1917 bör ådagalägga det – har allmän genklang bland Katrineholmsortens strävsamma och vakna befolkning såväl på landsbygd som i stad.”
1922 hölls en folkomröstning om förbud mot rusdrycker där bland annat förbudsivrarna inom Frisinnade landsföreningen förlorade.
Samtidigt rasade under 1920-talet en inre strid mellan landets liberaler, främst rörande frågan om spritförbud. Det resulterade 1923 i en splittring i två partier; Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti där de frisinnade (som Knut Hellberg slöt upp bakom med sin tidning) höll benhårt fast i nykterhetskraven.
Den som bläddrar igenom KK vid den här tiden bör därför inte bli förvånad över att se all rapportering om just nykterhetsfrågan. Knut Hellbergs intresse slog definitivt igenom i den journalistiska rapporteringen.
Att KK var en folkpartistisk tidning var ingen hemlighet. Den folkpartistiske statsministern Carl Ekman var till exempel styrelseordförande i KK 1924-1933. KK blev då kallat för "regeringsorgan”.
Sedan 1937 är KK mer oberoende gentemot Folkpartiet då Knut Hellberg ansåg att tidningsmän borde hålla en viss distans till de politiska partierna. Men som politisk röst har KK varit en fortsatt folkpartistisk fyrbåk i historien.
I mer än två års tid ägnade sig chefredaktören Holger Wigertz åt en kamp mot ATP-pensionen i slutet av 1950-talet och höll därmed Folkpartiets linje i frågan.
Kontroversiell blev "Kissinger-lärjungen" Wigertz också under Vietnamkriget på 1960-talet då han torgförde sin antikommunism på ledarplats och därmed väckte uppmärksamhet som en av den svenska pressens mest proamerikanska företrädare.
På 1980-talet var folkpartisten Magnus Nordangård chefredaktör och så sent som 2011 hade KK chefredaktören Krister Wistbacka som var – och är än i dag – politiker för Liberalerna (tidigare Folkpartiet) i Katrineholm.
Dagens ledarskribenter Alex Voronov och Susanne Nyström för sedan september 2016 det liberala arvet vidare på tidningens ledarsida och chefredaktören Marie Hillblom är helt bortkopplad från tidningens politiska roll.
– Jag är ju inte tidningens politiska röst, det är inte mitt uppdrag, säger Marie Hillblom som tidigare varit chefredaktör för arbetartidningen Folket i Eskilstuna.
– Mitt uppdrag som jag har fått från ägarstiftelsen är att vara redaktionens högsta chef och varumärkesbärare. På så sätt är jag ansvarig för att ledarsidan fungerar, men jag är inte den som bär fanan för tidningens politiska röst.
Men du vurmar för jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Är inte det att vara politisk?
– Jag har tydligt deklarerat att vi står upp för alla människors lika värde. Och det stämmer ju exempelvis inte in med Sverigedemokraternas samhällsanalys. Jag tycker vi ska ha en nyhetsvärdering som vilar på alla människors lika värde, sen kan vi intervjua SD:are och nazister också, men kanske inte oemotsagt.
Du har tidigare chefat för en tidning med röda sympatier, tror du det påverkar din roll nu?
– Jag har varken på Folket eller på KK varit den som bär den politiska rösten eller som ansvarar för att skriva ledare. Jag är chef för en redaktion som strävar efter att jobba så objektivt som det går. Mitt främsta uppdrag är att göra bra lokal journalistik, säger Marie Hillblom.