Föreställningen är också ännu ett bevis på den rika mängd scenbegåvning som Katrineholm kan skryta med.
Det börjar i nutid med Sandra (Maja Asplund) som är på järnvägsstationen och letar efter ett borttappat suddgummi. Hon bråkar med de retfulla kajorna och redan där sätter ensemblen och den eminenta musikalorkestern en kvalitetsstämpel på "Knuten".
Snart nog förflyttas vi till Katrineholm för 100 år sedan och möter några av de människor som ingen längre minns men som många har hört talas om. Deras öden vävs samman med påhittade människors i vad som i grunden är en bitterljuv kärlekshistoria: unge Carl Grönkvist (Albin Ormegard) är sjuk av oro över sin svårt sjuka mamma (Emma Olsson). Han blir förälskad i Kajsa (Julia Pettersson), en flicka som har flyttat från Stockholm till Katrineholm med sin familj och som mobbas för att hon är egensinnig.
Medan Carl glider djupare in i handlingsförlamning och depression bestämmer sig den handlingskraftiga Kajsa för att hjälpa både honom och hans mamma. Hon söker upp häxan Gatstubergs-Maja (Ellen Göthberg), men det visar sig vara ett ödesdigert tilltag.
"Knuten" hade premiär på lördagen, spelas även den 21 maj och den 22 maj blir det skolföreställningar. En så ambitiös, välskriven och väl framförd föreställning borde ha längre liv än så. De galanta arrangemangen av låtar som "16 tons", och Nina SImones "Feeling good" (den sistnämnda är något av ett ledmotiv för musikalen) är en fröjd att höra, liksom orkesterns sköna jazztoner. Roligt är också att se hur Kulturskolan med små medel har skapat en snygg scenografi med tidstypiska detaljer.
Julia Pettersson sjunger förträffligt och spelar Kajsa med en uttrycksfull självklarhet. Hennes energiska karaktär för tankarna till Pippi Långstrump. En replik som "jag håller mig alltid undan bråk, det är bråket som inte håller sig undan mig" förstärker den känslan. Albin Ormegard har också en mycket bra röst. Duetten i vackra "Come what may" är en fullträff.
Replikskiftena känns stundtals lite utdragna och visst hade det varit roligt med sångtexter på svenska i miljön där "Knuten" utspelas. Å andra sidan sitter musikvalet som en smäck och ungdomsgenerationen i "Knuten" växlar ju obehindrat mellan svenska och engelska i sin vardag. Så helhetsintrycket av "Knuten" är mycket gott. Katrineholmarna ska vara lika stolta över Kulturskolan som de är över sin 100-åriga stad.