Se! utbrast Eva då vi möttes på vägen mot Djulö. Kvällssolen värmde och släpljuset gjorde trädens skuggor långa.
Ser du vad vackert? sa hon leende och pekade med hela kroppen ut mot landskapet omkring oss. Katrineholms Toscana brukar jag kalla det, fortsatte hon.
Ögonen glittrade bakom solglasögonen. Klädd i shorts och topp var hon ute och gick med sin dotter. Blonda, brunbrända, friska.
Jag såg ut över nejden. Mogen havre klädde fälten, halm låg rullad som stora gula bollar. Korna var på plats och tuggade långsamt i sig av gräset. De lyckliga kalvarna lekte, ovetande om att kalvarna till mjölkkor inte får njuta av sommaren tillsammans med sin mamma.
Har du ätit av de kräftor du berättade om i din spalt, undrade Eva.
Jag berättade att visst hade jag gjort det, tillsammans med god ost, men även att jag hade sagt förlåt till varje kräfta jag bar in för avlivning i det kokande vattnet.
Du är precis som min dotter, log Eva mot mig och dottern. När hon var liten hade jag henne på höften då jag med en pincett lyfte i kräftorna i kastrullen. Nu blir de väl ledsna? hade den då lilla dottern undrat då kräftorna plumsade ner i grytan.
Jag gick vidare och tänkte på att vi svenskar äter 19 kilo ost var per år. Om man då räknar bort dem som inte äter ost, hur mycket blir det då?
Jag avstod från den branta ”kullen” vid Gatstuberg och tog grusvägen nedanför berget. Där jorden var fuktig syntes avtryck från många, många joggingskor och gruset randigt av alla cykelspår. Med ett ploppande ljud släppte ett ekollon sitt tag om ekens kvist och landade intill mig. De omdiskuterade kajorna kallade till kvällsskvaller. Syrsorna spelade för fullt, dolda i dikets gräs.
Det här är en viktig plats för många, tänkte jag, när jag gick förbi det område vid Furuliden där bebyggelse planeras.
Visst ska det byggas, men varför här?