Syskonrollen //
Någon vecka till är Stefan kvar på Jersey, en av öarna i Engelska kanalen, där han driver kafé. Han bodde där med familjen i tio år, flyttade hem till Katrineholm 2007, men har varit tillbaka det senaste året.
- Nu har vi bestämt oss för att bosätta oss i Sverige, säger han.
Intervjun med honom får göras per telefon. Storebror Johan finns på närmare håll; han bor med familjen på Kerstinbodagatan i hemstaden Katrineholm. Båda berättar gärna om sina syskonroller, och båda ger uttryck för stor uppskattning av sin bror och även av eftertanke.
- Vår pappa gick bort väldigt tidigt, vi var 18 och 22. Vi kom närmare varann då. Och mamma är nära både mig och Johan. När hon blev sjuk för tio år sen – det är okej nu – då kom vi också mycket närmare varann. Då tänkte man att, fan, det blir bara Johan och jag kvar här, säger Stefan.
- Vi hade en väldigt bra uppväxt. Våra föräldrar var mycket måna om oss. Det var ett tryggt hem. Jag har aldrig hört mamma och pappa gräla. Vi fick god hemlagad mat när vi kom hem från skolan. Vi hade mycket rutiner.
För Stefan är storebror Johan en trygghet.
- En vän kan man bli osams med, och så är han inte kvar. En bror är alltid kvar. Johan har alltid funnits för mig. Man kan inte bli arg på honom, för han är så otroligt snäll. Man kan inte önska sig en bättre storebror.
Det är speciellt med en bror säger Johan, det att man har växt upp ihop.
- Vi kan prata om allting.
Det är en sak de har gemensamt. Snabbt kommer han också in på somrarna familjen hade tillsammans.
- Vår pappa kom från Kroatien. Vi var där en månad varje sommar, hos farmor och farfar. Det var också speciellt. Vi gjorde saker ihop, åkte ut på havet och fiskade och sånt. Man kan inte ha en bättre semester när man är liten. Har man upplevt sånt då har man en trygghet med sig, det tror jag i alla fall.
För Stefan gav det reslust.
- Vi bilade varje sommar ner genom Europa till farmor och farfar. Det var underbara somrar. Det är starka minnen. Det har nog präglat mig mycket i livet, att jag vill åka utomlands, resa.
En av de saker bröderna har gemensamt är intresset för fotboll, och idrott över huvud taget. På 80-talet spelade de i samma lag i KSK.
- Brorsan var väldigt duktig i fotboll i yngre år. Då såg man upp till storebror som en idol, säger Stefan.
Fotbollsplanen var inte en plats där brödrakärleken frodades minns Johan.
- Vi spelade i A-laget i division 2. Stefan var mittback och jag var mittfältare. På plan var vi inte överens alla gånger. Där kunde man tjafsa. Det är väl enklare att säga åt sin bror än nån annan, funderar Johan.
Var det borta efter matchen?
- Nej, det var det inte. Det kunde vara nån liten grej, men det skulle redas ut och diskuteras. Pappa var kanske den som var mest för det där. Det var tjafs, fast på ett bra sätt. Bättre det än att inte säga något, bättre att bubbla lite, säger Johan.
Stefan tänker inte på diskussionerna.
- Det var alltid glömt efteråt, säger han.
- Min bror var mycket teknisk, han ville aldrig passa bollen, säger han sedan.
Johan använder ordet sammansvetsade om sig och sin bror. Mesta kontakten har de per telefon, ungefär en gång i månaden.
- Det är inte mer. Ibland kommer vi väl ifrån varann som syskon. Man står varandra nära ändå.
Stefan pratar om gångerna då de träffas, två, tre gånger om året som det har varit.
Vad gör ni när ni har kul ihop?
- Går ut och tar några öl, vi tycker det är kul att gå ut ihop. God mat tycker vi också om.
Johan nämner detsamma, och även konserter och fotbollsresor.
Man uppskattar varandra mer när man väl träffas konstaterar Stefan. Annars är det lätt att ta varandra för givna.
- Är vi hemma går vi alltid över till varann och fikar. Vi kan löpträna, gå långpromenader.
Johan har inget svar på frågan ”Har syskonrollen påverkat dig?”. Inte vad han kan peka på.
Stefan säger direkt:
- Ja, det är en trygghet att ha en storebror. Han säger aldrig nej min bror. Han finns alltid där.