Damen i tågsätet bredvid är också på väg till Kalmar. Hon fördriver restiden med ett evighetslångt pladdrigt samtal på småländska om släktens förehavanden och hur man bäst isolerar en vind.
När hon högljutt pratat i trekvart är det som någon tagit en borrsväng och drillat ett hål i min hjärnbark. Själv blänger jag ut genom fönstret på steniga gärden och tät granskog. Överväger för en stund att ringa Fröken Ur och föra ett lika högljutt hittepå-samtal om resistent magsjuka. Istället tar jag på mig mina nya röda hörlurar och försöker lyssna på en radiodokumentär om 30-talets gangsterpar Bonnie Parker och Clyde Barrow.
Förgäves! Inte ens biljakter och kulsprutesalvor kan överrösta hennes kvittrande småländska stämma. Med en arg bekymmersrynka mellan ögonbrynen börjar jag i stället författa denna krönika och hör och häpna. När jag sätter punkt avslutas maratonsamtalet. Månntro om hon i stället tänker sig en tur till dass med öppen dörr?