Det är memoarernas bokår. Många offentliga personer, som inte alltid är särskilt gamla, väljer just nu att summera sina liv. Christina Jutterström är en av dessa. Boken handlar huvudsakligen om hennes i långa stycken unika yrkesliv – hon har varit den första kvinnan på flera tunga befattningar.
Titeln Uppfostrad av män är därför välvald. Men man ska ha klart för sig att Jutterström knappast lydigt låtit sig uppfostras. Visst berättar hon om hur hennes stränga pappa tidigt inpräntade ett duktighetssyndrom i henne, något som hon aldrig blivit kvitt. Men hon har uppenbarligen också en väldigt stark egen vilja. Pappan, som var poliskommissarie i Uppsala, tyckte genuint illa om ”murvlar”. Något som bevisligen inte styrde Jutterströms yrkesval.
Inte heller har hon haft något påtagligt formbart drag i sitt ledarskap. Snarare har hon drivit på hårt för att genomföra sin egen linje, vilket ofta gjort henne kontroversiell. Då hon var chef för Ekoredaktionen breddade hon bevakningsområdet till att också omfatta skola, bostäder och invandrarfrågor. Senare, som vd på Sveriges Television, anpassade hon det gamla statliga tv-monopolet till en kommersiell medieverklighet, där även internet blev ett viktigt komplement.
Tidens vindar blåser friskt i bakgrunden av berättelsen. Inte minst gäller det förändringen i könsroller. Som ung journalist fick Jutterström jobba hårt för att inte bli betraktad som ett sexobjekt. Hon lyckas inte alltid utan var ibland, som hon själv skriver, ”blåögd”. En sen kväll fick hon fly från en icke namngiven riksdagsmans hem, dit hon följt med för att få information, utan att ana det underförstådda priset.
Med tiden ökade efterfrågan på kvinnliga ledare. Jutterström införde ett mentorsprogram för kvinnor på Dagens Nyheter. Men att motståndet mot kvinnor på högre befattningar, trots ökad jämställdhet fortfarande levde kvar, hördes i att männen kallade mentorsprogrammet ”Juttans kvigor”.
Jutterström berättar att hon själv kallades för ”Järnladyn” under sin tid som chefredaktör för Dagens Nyheter. Det var också ett namn som följde andra kvinnliga ledare. Själv känner hon inte igen sig i beskrivningen.
Jutterström är knappast de stora ordens, eller de svallande känslornas, författare. Hon tycks ha slutit fred med det mesta och de flesta. Några undantag finns. Omdömet om Bobo Sourander, som hon hamnade i strid med på Dagens Nyheter, blir någon som ”inte kan ha varit någon lycklig människa”. Fackklubbens ordförande på samma tidning, Mert Kubu, beskrivs som totalt destruktiv i sitt sätt att driva fackligt arbete.
Några långa salvor avfyrar hon emellertid inte. Jutterström är ofta summarisk och redovisande. Namn, ansikten, miljöer och situationer flimrar förbi. Vem hon själv är och vad hon känner skymtar bara fram ibland och ofta mellan raderna. Tydligt blir det ständigt dåliga samvetet gentemot döttrarna till vilken tiden inte alltid räcker. Känslor och reflektion blir dock vanligare längre fram i boken, tiden efter att Jutterström tillsammans med sin man flyttat till gården Bjursäter i Sörmland. Måhända var det också först här som hon själv fick tid att i någon mån tänka- och känna efter.
Boken rymmer ett gott stycke mediehistoria. Det är intressant, om än inte alltid berättat på något medryckande vis. Jutterström har genom sin karriär brutit ny mark och varit med och underlättat för kvinnor som vill pröva ledarbanan framöver. Det är en insats som är svår att överskatta.