Nu går vi mot jul med stormsteg och innan det ska vi fira Lucia, en tradition som jag har förstått att vi är så gott som ensamma om att fira i världen. Det italienska helgonet Lucia, som inte ens italienarna firar, är något som Johan Glans underbart beskriver i en av sina monologer.
Sen är det dags för julen och den firas förstås på många platser över jorden även om den grundläggande tanken med Jesusbarnet och allt det där andra har kommit i skymundan för girighetens demon, Mammon. Men firas gör den även på andra sidan jordklotet där min dotter Sofie och hennes tre flickor är i full fart med att förbereda sig för julens ankomst.
Det känns onekligen lite märkligt att skypa med dem borta i Nya Zeeland, där sommaren har gjort sitt intåg och de sitter i köket och bakar pepparkakor och kokar glögg iförda små baddräkter. När det blir för varmt tar de några steg ut och kastar sig i poolen hos farmor och farfar och sen efter en stunds lek i poolen är det dags för nytt julpyssel. Känns märkligt och fel.
Hur det blir med tomtandet har jag inte riktigt pejl på, men jag kan sätta mig in i situationen att dra på sig lösskägget, luvan, pälsjackan och de stora stövlarna när termometern pekar uppåt 30 grader. Puuuh...
Då behövs det inte så stora skådespelartalanger för att se utmattad och svettig ut och be barnen om en pall att sitta på för att tomten är trött efter att ha rest ända från Nordpolen. Den pallen skulle vara absolut nödvändig för att överleva julklappsutdelningen – och kanske också ett stort glas isvatten, i stället för andra alternativ tomten kan bli bjuden på i den kalla nord.