Globalisering? Universella värden? Identitet? Etnicitet? Det synliga och det dolda. Centrum och periferi. Om konsten som politisk angelägenhet och politiken som estetisk fråga. Det är några punkter i författaren och kritikern Stefan Jonssons nya samling kritiska essäer.
Somligt är mycket teoretiskt och kräver långsam läsning, annat är lättillgängligare utan att på minsta sätt vara mindre innehållsrikt. Texterna spretar. De speglar att den här boken är tämligen disparata texter, som har sammanställts i denna volym. Här finns bredden och djupet, men risken är stor att gå vilse bland teorierna.
Bokens sista del består av en dialog författaren för med sig själv om sina bevekelsegrunder och tvivlet på den egna förmågan - en överraskande avväpnande rolig självbekännelse. Drivkraften är viljan att få människor att börja tänka. Jag har läst den här boken med stigande intresse. De akademiskt teoretiska avsnitten är jag inte tillräckligt insatt i för att ta till mig. Jag bär ständigt på misstron att det alltför teoretiska kan fjärma. Behovet att förstå och analysera världens tillstånd upphör aldrig. Ändå kan jag ofta känna det, som Sven Lindqvist sagt, att vi egentligen redan vet tillräckligt om världen. Stefan Jonsson har för övrigt jämförts med just Lindqvist. Det är när Jonsson stiger utanför teorierna och ser sig omkring, som texten ibland, men tyvärr alltför sällan, börjar sjunga.
Massan, kollektivet, det gemena (ordet kan härledas från ”det gemensamma”), det låga, det osynliga, däri ser Jonsson en mänsklig ”urscen”, en term som han använder. Dessa begrepp skildras ofta som det farliga, det vilda, som pöbeln eller hopen. Men för honom ligger inte lösningen i individens frigörelse från kollektivet. Demokrati kan med Stefan Jonssons uppfattning, inte påtvingas människor ovanifrån, därför att det är först när jag tillsammans med andra i diskussion får mina och andras åsikter framlagda och prövade, som jag får min självständighet erkänd och mitt beroende bekräftat. Han menar att vad konsten ytterst handlar om, är vem som får tala och vem som får synas.
Stefan Jonsson ägnar ett kapitel åt Peter Weiss mastodontverk Motståndets estetik och Weiss upptagenhet av det dolda. Weiss skildrar anti-fascisternas oerhörda underlägsenhet i tredje riket, deras undergång och hur de, just när det var som svårast kände den allra starkaste samhörigheten med världen, med livet.
När han sätter på sig marxismens glasögon, skriver Jonsson, ter sig världen mer begriplig och meningsfull, men i samma ögonblick upptäcker han också hur fasansfullt orättvis den är. Den här förmågan att vända blicken och skärpa synfältet utgör Stefan Jonssons allra största tillgång.