Att idrotta har hela tiden varit hans stora passion. Men Johan Granath förstod tidigt att han också var tvungen att ha ett jobb för att kunna försörja sig. I bruksorten Kolsva där han växte upp fanns det goda förutsättningar, men att arbeta på bruket var inget för en tandläkarson.
I januari 1969 började han studera på tandläkarhögskolan.
– Jag hade sökt utbildningen en gång tidigare och blev då andra reserv. Jag kom naturligtvis in då också, men när de ringde för att berätta det befann jag mig vid sommarstugan i Kopparberg och där fanns ingen telefon, berättar Granath.
Efter fem år fick han titeln tandläkare. Och det dröjde bara två år till innan han fick nästa titel. Då blev han världsmästare.
Intresset för skridskoåkning fick Granath som 8-åring. Då lyssnade han mycket på sporten på radion och lärde sig räkna skridskopoäng. Men det var inte förrän tio år senare, när han på egen hand kunde ta sig till andra orter, som han fick möjlighet att utöva sporten.
– Jag spelade först bandy i Kolsva IF, men det var åka skridskor jag ville göra.
Karriären började i Arboga SK och fortsatte sedan i Västerås SK Pollux. Redan sitt första år som skridskoåkare tog han plats i juniorlandslaget och fick mersmak. Den 7 mars 1976 blev Granaths mest betydelsefulla dag i karriären. Då fick han kliva högst upp på pallen i sprinter-VM i dåvarande Västberlin.
– Det var skönt att inte behöva ställa sig frågan "vad kunde jag ha gjort bättre?". Det behövde jag inte tänka på och det kändes underbart.
Granath deltog även i tre OS - 1972, -76 och -80. Men där blev spänningsnivån så pass hög att han tappade kontrollen. Allt ståhej runt omkring med media och journalister blev för svårt att hantera. Granath hade under alla år av framgång stora problem med nerverna. Det var inte förrän på slutet som han tack vare stöd och resonemang kunde må bättre.
– I skridskoåkning får man väldigt mycket mjölksyra, vilket leder till illamående. Man blir så trött så man spyr i ett par minuter efteråt. Nervositeten var som ett flyktsyndrom för att försöka komma undan det obehagliga kräkandet, förklarar Granath som hade velat förstå tidigare och då kanske kunnat prestera ännu bättre.
Bakom framgångarna låg förstås en hel del träning. Trots ett heltidsjobb, barn och familj tränade Granath två gånger om dagen.
– Jag tränade så mycket jag kunde. Men man måste ha en plan också för att träningen ska göra nytta. Jag hade min analys och jag blev ju bra. Så något måste jag ju ha gjort rätt.
I dag delar han med sig av sin kunskap till andra skridskoåkare. Som assisterade coach i svenska skridskolandslaget är hans uppgift att förbättra åkarnas teknik och motivera dem till att vilja vinna. Som coach har han också ett förflutet i KSK. Under det tidiga 1990-talet kom han till Katrineholm tack vare kärleken. Här blev han bandylagets fystränare.
– Första året var bäst för då fick jag bestämma mycket och det tycker jag om. Men när laget gick upp i elitserien blev jag av med makten. Jag var kvar tre, fyra år. De tränade så lite så jag stod inte ut.
Sedan dess bor Johan Granath med sin sambo Mia Melvinsson i Katrineholm. Och trots sitt coachuppdrag och heltidsjobb som tandläkare på hemorten och den egna praktiken i Kolsva finner han även i dag tid till lite träning.
– Jag cyklar, åker skidor och skridskor, hugger ved, gräver och så har jag ett litet gym i garaget, säger Granath som den 4 mars blir 60 år.
Vad händer på födelsedagen då?
Mina barn kommer be mina barnbarn att ringa och säga "Grattis farfar".