Jag är en fena på att göra omelett, skura toalett, äta mig mätt, resa lätt, hänga tvätt, rätt och slätt.
Men kontrollen över kontrollerna är förlorad.
För länge sedan var fajten om fjärrkontrollen ett ställningskrig med skyttegravar i två soffhörn. I ena hörnet slogs någon för "Aktuellt", i andra var en illa dubbad Disney-serie högsta prioritet.
I dag ser det annorlunda ut. De som tidigare fanns i ena skyttegraven har deserterat och vegeterar över någon annan skärm. Intresset för tablå-tv är obefintligt hos ungdomen.
Så det är inte makten över fjärrkontrollen som saknas. Det är konsten att hantera apparaten. Försöket att få sig lite public service-nyheter till livs inleds med att televisionsapparaten sätts på. I rutan syns då inte television i den bemärkelse vi känner den, utan en fryst bild från "How I met your mother", "The office" eller någon annan evighetsserie. Och jag kan inte krångla mig ur strömningstjänsten, eller playstation-apparaten, eller vad det nu är som serien visas genom.
Det är som om den del i min hjärna som kan hantera teknik har gått hem och satt en oresonlig "STÄNGT"-skylt på dörren.
Nyss var barnen helt beroende av mina kunskaper. Nu är det tvärt om.
‒Hjäääälp, gastar jag från soffans djup och i bästa fall kommer någon till undsättning med en djup suck och ett "men ååååååÅÅÅÅ".
I värsta fall blir det ingen Anders Holmberg eller Nike Nylander utan en ovanligt stel Steve Carell i rutan.
En oundviklig fundering som jag har, i den del av hjärnan som ännu är funktionsduglig, är hur vi nutidsmänniskor ska få allt att lira i vardagen i takt med att tekniska landvinningar gör oss allt mer robotlika. Förståsigpåare hävdar exempelvis att det ska vara ett lösenord till varje manick, att lösenorden ska bytas med jämna mellanrum och att de helst inte ska finnas nedskrivna utan bara registrerade i våra minnen. Men det finns inte en människa i världen som klarar en sådan utmaning. Det är inte en slump att "123456" är det vanligaste lösenordet som finns. Jag ger mig tjyven på att den som använder detta lösenord också gör det på alla manicker hen har.
En annan oundviklig tanke – jo, jag klarar några till – är hur vi ska fixa ålderdomen och kanske demenssjukdomen med alla lösenordshemligheter som vi sitter på. Den tid när vardagslivet kunde hanteras genom pappersblanketter eller telefonsamtal till riktiga människor må ha varit mer tidsödande och resurskrävande, men nog var den också enklare på ett vis.
Men jag litar på att tekniken hittar lösningar. Kanske får vi ögonavläsning i stället för lösenord och koder. Och rätt som det är räcker det nog med att fjärrkontrollerna hör min röst för att veta att jag vill ha Anders och Nike och inte Steve i min ruta. Så bra det blir, alltihopa.