Det var måndagskvällen den 25 juni som Kristoffer Sirrewius satt i bilen med barnen Vivi, 3,5 år och Wilma två år. De var på väg hem från Kolmården. De hade precis släppt av Kristoffers pappa och barnens farfar och befann sig vid Sågmobacken mellan Katrineholm och Valla. Där pågick asfaltläggning och en trafikvakt stoppade bilarna för att invänta en lots. I den andra bilen i kön satt Kristoffer Sirrewius och hans döttrar. Han hann tänka tanken att han skulle försöka vända och ta en annan väg hem då barnen var trötta och hungriga. Mer än en tanke blev det inte, sedan small det.
– Det gick nog inte mer än tio sekunder från det att vi stannat. Det var en hård smäll och ett metalliskt och obehagligt ljud.
Det kom rök inne i bilen och hans första tanke var att den kom från själva bilen.
– Min äldsta satt bakom mig i baksätet. När jag ser skräcken i hennes ögon och hör hur hon skriker måste jag få upp dörren.
Men den var för skadad och gick inte att öppna.
– Jag lyckades få in fingrarna och kunde bända upp den. Glaset till rutan sprack och jag drog ut Vivi genom det trasiga fönstret.
Då kom mannen, som hade kört på dem bakifrån, fram.
– Du ringer ambulansen, sa jag åt honom. Men jag kände ingen ilska mot honom i kroppen. Det var väldigt skönt.
Två personer som bodde alldeles i närheten dök upp och tog hand om Vivi medan Kristoffer Sirrewius själv sprang runt bilen för att få ur Vilma.
– Det var en så konstig känsla, att i chock lämna bort sina barn till någon som man inte kände. Ändå kändes det så säkert. De utstrålade ett sådant lugn. De stod bredvid mig så jag kunde plocka ut Vilma.
Polis, brandkår och ambulans kom till platsen efter cirka tio minuter. Röken i bilen visade sig komma från airbagen och ingen hade fått allvarliga personskador. Kristoffer Sirrewius hade fått lite ytliga skärsår efter glaset. Flickorna blödde från munnen men det visade sig att de hade bitit sig själva i tungan. Ambulanspersonalen gjorde en första koll på plats, sedan bar det av till akuten för en grundligare koll. Fyra timmar senare var de på väg hem.
"Ni hade änglavakt", "Skönt att ni klarade er" och många hjärtan har strömmat in på Facebook. Kristoffer Sirrewius skrev ett långt inlägg fyra dagar efter olyckan för att berätta vad som hänt och uttryckte en önskan om att komma i kontakt med de personer som hjälpt honom och flickorna. Han var märkbart rörd över all hjälp de fått och hur proffsigt räddningstjänsten agerat. Gensvaret var stort. 180 meddelanden kom in och 446 delningar gick ut för att nå de rätta personerna. Senare kom en uppdatering där han meddelar att han har hittat sina vardagshjältar.
– Jag behövde få ut tacken till alla som haft med det här att göra och som har skänkt oss goda tankar.
Han är inte troende men undrar ibland om någon vakade över dem. Han känner fortfarande ingen ilska gentemot den bilist som orsakade smällen, även om han tycker att det varit en fin gest om han hade tagit kontakt efteråt.
– Det finns ingen anledning för mig att bli arg, han gjorde det inte med flit, men jag är lite besviken över att han inte har hört av sig, det skulle jag själv ha gjort.
Men han tycker samtidigt att det är viktigt att inte döma andra. Själv har han blivit mer försiktig i trafiken och håller noga koll i backspegeln.
– Jag är lite nervös och har blivit mer medveten om mina medtrafikanter.
Ingen av barnen mår i dag dåligt efter olyckan. Vilma har ibland vaknat om nätterna och velat ha närhet. Då kramas de alla tre. "Pang bil pappa", kan komma lite när som helst från Vilma. Men ingen av barnen har visat rädsla för att åka bil igen.