För tio år sedan blev jag äntligen hundägare. Numera är min egensinniga men högst älskvärda terrier seniorhund hos päronen. De åldras tillsammans och hon är så bortskämd att hälften (av leverpastejskivorna) vore nog.
Katter har jag aldrig förstått mig på. Jag har bott med några under årens lopp, men vi har inte kommit varandra inpå livet. Inga kärleksfulla blickar från något håll. Vi har mest gått och kisat på varandra, som duellerande cowboys med smala ögon och Ennio Morricone-gitarrer i bakgrunden. Jag har fruktat ögonblicken när lojt spinnande katt plötsligt använder mina smalben som klösträd.
Hundar är inte såna. En halvsovande jycke som från det blå går Cujo-bananas på sin mattes lekamen är svår att finna.
Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. För en dag kom hon till oss. Kissekatten. Snuttipluttan. Mammas lilla pälsboll. Och hon är inte ens min, utan dotterns.
Katten kommer undan med allt. Soffan blir sakta men säkert till strimlor framför våra ögon. Jag bara ler lite när hon välter krukor i golvet. Jag köper lyxmat till henne i guldfärgade förpackningar. Om hon inte kommer och möter mig i trappan på morgnarna känner jag mig dumpad.
Har katter förmågan att förvända synen på oss? Kanske är det därför de har oss i sin makt där de står lutade mot närmaste dörrpost (jag svär på att de har ett snett leende på sina små läppar och möjligtvis en liten cigarett med munstycke mellan klorna) medan vi gräver i deras sandlådor.
Katten kommer aldrig att titta på mig som en labrador gör. Men jag ser på henne som jag gör på en labbe.
Katter? Absolut. Det går utmärkt att vara hund- OCH kattmänniska.