Ödets vägar är outgrundliga och en av dem leder efter en lång vindlande allé fram till Görelsberg i Björkvik, ett pampigt ockragult trähus med anor från 1600-talet. Här har Andreas Österlund och sambon Johanna Lindberg funnit sin lugna plats i tillvaron där de kan förena vardagsliv och jobb. Varannan vecka lever de småbarnsliv med Andreas döttrar Tyra och Saga.
I det stora lantliga köket flödar höstljuset in genom de spröjsade fönstren. Husets hjärta rymmer frid, men är också en arbetsplats. Hit till gården kommer besökare från hela Sverige för att gå på kurs eller besöka Andreas för privata sittningar.
– Vi trivs superbra i huset och här är det möjligt att ta emot långväga kunder som behöver övernatta, berättar Johanna som bland annat arbetar som administratör och samordnar evenemang.
– Vi kanske är lite galna, men tycker om att ha folk i huset. Det är bekvämt och under kurserna lagar vi mat tillsammans med våra gäster. Det blir mer avslappnat och man lär känna varandra. Att flytta hit var en chanstagning, men kurserna blir fullbokade, berättar Andreas.
I kursprogrammet finns allt från metoder för att rensa hemsökta hus till att lära sig bli mottaglig för andevärlden. Förutom frilansuppdrag som medium har Andreas Österlund gett ut boken "Glimtar av andevärlden" och albumet "Haunted heaven" med egna låtar. Han medverkar även under de andliga kryssningar tidningen Nära arrangerar.
Det finns inget högtravande eller märkvärdigt med Andreas och Johanna. De har nära till skratt och delar det djupa intresset för andlighet. För dem är andevärlden lika naturlig som vardagsverkligheten de lever i.
– Pratar man med dem som inte är så insatta i det här är deras bild av ett medium en person som har batikfärgad klänning, eldar rökelse och kramar träd. Men man kan ju faktiskt vara en vanlig snubbe och syssla med det här, säger Andreas.
Han berättar att han tidigt i livet insåg att alla inte såg och hörde det han gjorde.
– Jag var fem år och jättetrött på att hänga med min lillebror. Jag sade till mina föräldrar att jag ville ut och leka i snön med en pojke jag såg utanför huset. De tyckte bara att jag hade livlig fantasi och pappa sa att det var en synvilla. Han gick ut och kollade och det fanns inga fotspår i snön, men jag visste att jag hade sett honom.
Andreas fortsatte berätta om vad han hörde och såg, men möttes av bortförklaringar.
– När jag var nio år började mamma och pappa utbyta blickar runt matbordet och sa "Vi måste gå och prata med någon, han kan ju inte ha låtsaskompisar för alltid". Då slutade jag berätta.
Även om Andreas Österlund arbetar Sverige över med kurser och storseanser aktar han sig nogsamt för att bli satt på en piedestal.
– Det är jävligt lätt att vara guru och sitta i en grotta och käka svamp. Det är svårare att vara i vardagen och räcka till som pappa. Det här är ingen magisk kraft jag har, det handlar helt enkelt om att följa sin intuition.
Som finnig 15-åring med långt svart hår och eget deathmetal-band hamnade han i en livskris. Föräldrarna skulle skiljas och Andreas rymde till flickvännen i Gnesta med gitarren på ryggen och en säck kläder.
– Jag skulle bli rockstjärna och tyckte jag var stor nog att klara mig själv, skrattar Andreas.
Socialen delade inte hans uppfattning och placerade honom i ett jourhem hos en kvinna på landet.
– Efter ett par dagar började jag berätta för henne om mina upplevelser och hon satt bara tyst och lyssnade. "Nu ringer hon nog akutpsyk" tänkte jag, men hon sa bara att jag var medial. Det var som vuxenvärlden hann ikapp mig och jag fick möta medier som Terry Evans och Iris Hall. Jag kom till kurserna med långt svart hår och piercingar. Alla andra var lika gamla som Gandalf.
Även om Andreas sedan 20-årsåldern arbetat parallellt som medium, levde han länge Svenssonliv i Ålberga utanför Nyköping.
– Jag hade allt: Volvo, vovve, barn och ett högavlönat jobb som butikschef på Telenor, men jag uppskattade det inte. Min pappa fattade ingenting när jag sade upp mig från chefsjobbet. Hans första fråga var "Har du gjort en budget?". Den högsta kraft min pappa tror på är Hammarby och han brukar säga "Hoppas inte spökena tar slut".
Andreas säger att han är van vid att mötas av skepticism.
– En del säger att de här är trams och bluff, andra har egna upplevelser. Det är bra att vara skeptisk och alla får ha sin tro. Man har ett jäkla ansvar när man jobbar som medium och för mig är det viktigt att kunna ge årtal, namn och specifika uppgifter. Det är en så stark identitet kopplad till mitt och Johannas jobb och är jag på kräftskiva med människor jag inte känner säger jag att jag jobbar som kommunikatör eller på Skatteverket. Då får man inga följdfrågor, säger Andreas.
Sedan 2015 medverkar han i TV-programmet "Det okända", ett program där medium gör så kallade husrensningar hos personer som upplever att som upplever att deras bostad är hemsökt och vill ha hjälp.
– "Det okända" har gjort det här rumsrent och som medium får man ingen information innan man kommer till bostaden man ska besöka. Under den här säsongen får inte familjen man besöker vara med när man går igenom deras hem, berättar Andreas.
Hur går en husrensning till?
– Inför allt jag gör börjar jag slappna av och öppna upp. Det är som jag slår på mottagaren, modemet och bortser från det jag kan förnimma med mina vanliga fysiska sinnen. Det är som att se en film man är mitt inne i och som stannar kvar. Om jag får kontakt försöker jag lägga pusslet och lära känna anden genom frågor. Jag ber om namn, om årtal och ofta visar anden mig hur platsen såg ut när han eller hon bodde där. Andar som blir kvar i jordelivet vet inte alltid att de är döda, men de måste gå över till andra sidan förr eller senare. Jag hjälper vilsna själar som dröjt sig kvar att hitta rätt. Jag ser mig som en tjänare åt andevärlden.
Andreas berättar att uppdragen bjuder på ständigt nya upplevelser.
– Jag var hemma hos en familj där jag hörde barnjoller så fort jag kom innanför dörren. Det visade sig att de hade mist ett litet barn och det är svårt att hantera när man själv är förälder. Man kan bli väldigt påverkad av de energier man möter. Jag har aldrig brutit ett ben i min kropp, men jag vet hur det känns. På väg till exempelvis en husrensning har man en anspänning i kroppen för man vet aldrig vad som väntar en. Jag behöver göra något som känns jordnära efter mina uppdrag och brukar sätta mig en stund med gitarren.
Har du någon gång blivit riktigt rädd?
– Det värsta hittills var när jag besökte en 1800-talsgård i Borlänge som fungerade som generationsboende. När jag och de som bodde i huset kom in till köket på övervåningen stod jag med ryggen mot rummet. Jag berättade att jag hörde att köksstolarna drogs ut och familjen såg vettskrämd ut. I samma stund drogs alla stolar ut från bordet utan att någon var där. Då fick jag ta ett djupt andetag och hålla mig lugn för att inte skrämma dem ännu mer.
Andreas berättar att det är nödvändigt att "stänga ner" när han inte arbetar.
– Att ständigt vara öppen är som att gå och lägga sig med ytterdörren öppen. Man vet inte vem som kan komma in.
Både Johanna och Andreas beskriver att de emellanåt möts av vilsenhet. Att personer tar kontakt med medium för att få svar på livsdilemman de själva behöver hitta svaret på.
– Det finns en kultur att fråga om sånt man egentligen borde veta själv som "ska jag lämna min man", men det kan inte ett medium hjälpa till med. Ibland får man stänga ner och vara medmänniska i stället.
Tillsammans spånar Johanna och Andreas ständigt på nya projekt, ett sådant är deras nystartade podd "Det utomsinnliga" på Spotify där de pratar om ämnen som hemsökta hus och andligt sökande. I mars väntar en gruppresa till mytomspunna Transsylvanien med besök på slottet Bran och föreläsningar.
– Drivkraften i projekten är det som vi själva tycker är roligt och vi försöker tänka utanför boxen. Vi brinner så mycket för det vi gör och andlighet handlar om att följa sin intuition.