Sevan och hennes då 13-åriga dotter kom till Hävla några veckor innan flyktingboendet öppnade där hösten 2013.
De hade kommit från Aleppo i krigets Syrien till Sverige och Västerås, men fått avslag på sin asylansökan, eftersom de kommit via Spanien. Det var också dit som Migrationsverket ville skicka dem tillbaka.
Men Sevan, som inte vill gå ut med sitt efternamn, och hennes dotter valde att stanna i Sverige som papperslösa, i väntan på att så småningom kunna göra en ny asylansökan. Genom kyrkan fick de kontakt med ägarfamiljen bakom Kenoro Camp i Hävla och ska ha erbjudits att få gömma sig hos Souad Issa, firmatecknare för företaget och mor till Michel Issa, som står som ägare.
‒Vi bodde hemma hos familjen i femton dagar och fick sköta hushållet. Städa, bädda sängar och laga mat. Min dotter grät varje dag, berättar hon.
Men när de dryga två veckorna gått öppnades flyktingboendet Kenoro Camp och de ska ha fått jobba där i stället - också då utan lön och avtal.
‒ Vi städade alla lägenheterna, bäddade alla sängar och lagade mat, jag och min dotter, berättar hon.
De hade inga pengar och levde därför mestadels på matkonserver. De hade inte möjlighet att köpa kläder, utan Sevan och hennes dotter fick vara med och dela på de kläder som skänktes till de asylsökande på boendet.
På nätterna fick de flytta runt mellan olika tomma rum på anläggningen.
Sevan berättar om långa arbetsdagar.
‒Jag jobbade varje dag hela veckan och sov bara fyra timmar på natten. Ibland var jag så trött, så att jag gick och gömde mig i de asylsökandes hus, berättar Sevan.
Hon fann också tröst i hjortarna som fanns nära anläggningen.
‒ De blev mina vänner, säger hon.
Dottern arbetade ibland i affären som ägarna också drev.
Det ska mestadels ha varit Souad Issa som gav instruktioner om vad som skulle göras.
‒Jag var ingen. Hon bara sa att jag skulle göra det som hon sa till mig. Hon skrämde mig också och sa att jag inte skulle gå ut, och inte lämna Hävla, eftersom jag var papperslös. Likadant sa hon till min dotter, berättar Sevan.
Efter några månader fick hon ändå en liten ersättning på tusen kronor per månad för sitt arbete.
Under perioder när ägarfamiljen var bortrest ska Sevan ha lämnats ensam med hela ansvaret för boendet.
Periodvis var det kring 130 personer som bodde på anläggningen. Om någon incident skulle ha uppstått, eller om några hamnade i bråk, så var det upp till den ansvariga på plats att hantera det.
‒Jag hjälpte flyktingarna med allt de behövde. Ringa efter ambulans, se till att de fick träffa en doktor, hela dagarna fick jag hjälpa dem med allt, säger hon.
Och vad hon än gjorde, och vart hon än gick, så var dottern med henne.
Men efter något år fick hon hjälp av bekanta med att ordna skolgång för dottern, trots att de var papperslösa. Då behövde dottern inte längre arbeta.
Själv fortsatte hon jobba på boendet i ytterligare ett år, utan att någon upptäckte att det inte stod rätt till.
‒ På två år kom det inte en enda polis till boendet, säger Sevan, som förvånades över att det som hände henne kunde ske i ett land som Sverige.
‒Var är mina rättigheter? frågade hon sig ofta.
Men så småningom kunde hon återigen söka upp Migrationsverket och påbörja en ny asylprocess tillsammans med sin dotter. Hon fick också kontakt med en advokat.
Hon fick nu beviljat en praktikplats på boendet under tre månader, och därmed också en liten ersättning för arbetet som hon gjorde. Trots allt trivdes hon med själva arbetsuppgifterna och med att hjälpa flyktingarna.
‒Det hjälpte mig att inte tänka så mycket på mig själv och min egen och min dotters situation, förklarar hon.
När de tre månaderna var över ska hon ha uppmanats av Souad Issa att se till att få praktiken förlängd.
‒Men det gick inte Migrationsverket med på. Och min advokat sa till mig: 'Gå till den där kvinnan och kräv att få ett riktigt anställningskontrakt. ' Så det gjorde jag. Men hon sa bara att de skulle tänka på det, berättar hon.
Under 2015 skedde några incidenter som gjorde att polisen började intressera sig för boendet och vad som hände där. Vid ett tillfälle när det var hög beläggning på boendet ska några personer ha placerats på en annan av ägarens anläggningar, i Rejmyre, trots att man ännu inte tillstånd att låta någon bo där.
‒Då erbjöd de mig ett jobbkontrakt, för de blev rädda för att jag skulle säga något till polisen, berättar Sevan.
Enligt kontraktet skulle lönen vara 16 000 kronor.
‒Men de betalade mig bara 10 000. Jag frågade varför, men då fick jag veta att jag skulle betala 5 000 kronor för rummet. Men det kostade ju bara 1 000 kronor, säger hon.
Sevan gick då till Skatteverket och berättade allt. Det ska ha lett till att boendet till sist betalade den summa som stod i avtalet.
Men fortfarande ska hon inte fått riktiga anställningsavtal eller skälig lön för hela den tid då hon arbetat på boendet.
Till slut tröttnade Sevan på företrädarna för boendet och fick hjälp av Migrationsverket med en annan bostad så att hon och dottern kunde flytta.
Bara några månader senare byttes personalen från Kenoro Camp ut och ersattes av personal från Tofta Snickeri, som hade kontraktet med Migrationsverket.
‒Jag fick erbjudande om att komma tillbaka och jobba, men för Tofta i stället, berättar Sevan, som tackade ja till erbjudandet, och till sist fick både ett giltigt avtal och en riktig lön för sitt jobb.
Hon jobbade kvar ända tills boendet stängde i mars i år.
Under åren på Kenoro Camp säger hon sig känna till många andra flyktingar som blev utnyttjade som gratis arbetskraft.
‒Det var många från 2013 till 2017. De fick jobba kanske tre månader, eller sex månader. De kom från bland annat Syrien och Libanon. Men ingen fick jobba under lika lång tid som jag, berättar hon.
Under tiden på boendet träffade hon bara Michel Issa några få gånger. Men hon är övertygad om att han, som ansvarig för anläggningen, ändå hade full vetskap om att hon arbetade utan riktiga avtal.
Efter att boendet stängdes fortsatte Sevan under lång tid att åka dit och hämta flyktingars post för att vidarebefordra till Migrationsverket. Men det fanns ett skäl till för henne att återvända till Hävla.
‒Mina hjortar. Jag saknar dem, säger hon.
Hon bor i dag på en annan ort med sin dotter. De har fått asyl och nu hoppas Sevan på att snart få ett annat jobb. Men först ska hon läsa svenska.
‒Jag kunde inte göra det förut. Jag fick ju aldrig någon tid för mig själv, säger hon.
Men hon hade också ett annat problem - hennes glasögon gick sönder och hon kunde inte gå till en optiker och köpa nya när hon inte fick någon lön. Först efter ett par år i Hävla fick hon med vänners hjälp möjlighet att få nya glasögon.
Sevan tänker ofta på flyktingboendet och tiden där.
‒Jag var en fågel utan vingar. De gjorde mig så illa. Och nu lever de bara vidare, trots allt de gjorde mot mig. Jag vill aldrig att någon annan ska råka ut för att bli utnyttjad som jag blev, säger hon.
Men trots allt håller hon modet uppe.
‒Jag är vid liv och jag kan ta hand om min dotter. Och jag vaknar varje morgon med hoppet kvar, säger hon.
Sevan har också varit i kontakt med polisen kring det som hon sett och varit med om.
KK har talat med ytterligare två personer som känner till Sevans situation och bekräftar att hon och även andra flyktingar blev utnyttjade som gratis arbetskraft på boendet.
Att utnyttja utsatta personer, exempelvis flyktingar, som svart arbetskraft kan i vissa fall rubriceras som människohandel. Det betraktas som ett grovt brott som kan ge mellan två och tio års fängelse.
KK har sökt Souad Issa per telefon, och Michel Issa på telefon, mejl och sociala medier med anledning av de här nya uppgifterna, men utan framgång.