Jag älskar Sverige. Jag älskar de gröna skogarna, det goda dricksvattnet och det faktum att man ser lika många pappor som mammor på lekplatserna.
Ändå har jag länge tänkt att jag en dag ska lämna Sverige. Jag har fantiserat om att leva på en varm plats där jag känner mig fri.
Den känslan jag har när jag är utomlands, ingen känner mig och vardagen inte känns vardaglig. Den känslan vill jag ha hela livet. Och det har jag tänkt att jag ska uppnå om jag flyttar utomlands. Naivt, men trevligt att drömma om.
Nu flyttade jag aldrig utomlands. Men jag började plugga arabiska. Och jag började få fler och fler arabisktalande som grannar. På somrarna, när jag promenerade hemma i Fröslunda i Eskilstuna, hörde jag människor hälsa på varandra "assalaamu alaykum". Och jag låtsades att jag var utomlands. Förra sommaren tog jag mod till mig och började hälsa på arabisktalande, och en del andra som jag felaktigt antog var arabisktalande, som jag mötte. Numera, när jag tar mina dagliga promenader och jag säger godkväll till folk jag möter med "masaa alkhayr, då känner jag mig verkligen som utomlands.
Till saken hör att jag har pluggat standardarabiska men aldrig lärt mig någon dialekt. Standardarabiska är böckernas språk och har bevarats så bra att jag kan förstå arabisk poesi som är över tusen år gammal. När jag köper mina grönsaker i närlivsbutiken, och pratar med kunderna och de anställda på arabiska, då brukar jag låtsas att jag är en annan person i ett annat land. Och tack vare standardarabiskan låtsas jag också att jag är i en annan tid.
När jag pratar arabiska tänker jag inte på hur jag formulerar mig, eller om jag uppfattas som tråkig, ointressant eller påstridig. Arabiska är så svårt för mig att jag har fullt upp med att koncentrera mig på vad det är jag vill säga, och vad den andra personen säger. Det är väldigt befriande.
Nu längtar jag inte längre utomlands. När det är sommar och solen skiner och jag får prata arabiska, då finns det ingen bättre plats än Sverige.