Grönska. Den tidlösa inredningsdetaljen, tecknet på att man som människa klarar av att ta hand om något annat levande. Klarar man sedan av att inte bara få växtligheten att överleva, utan att blomstra, har man nått en nivå av vuxenpoäng som för mig är helt obegriplig.
Klarar du av att odla både ätbart och vackert? En dröm för mig. Gröna fingrar har jag aldrig haft och jag blir allt mer övertygad om att det inte är avsaknad av talang det är frågan om utan om en inneboende rent destruktiv fallenhet för att ta kål på allt grönt som kommer i min närhet.
Ett försök till en trivsam arbetsplats slutade i spindelinvasion. Kaktusar har gått åt. Plastblommor vissnat. Det är misär, rent ut sagt.
Så föga förvånande får min sambo (romantikkursen fungerade, förresten), sköta det gröna där hemma och att jag lägger mig i finns inte på världskartan. Speciellt inte när jag hållit mina livssugande fingrar borta och vi har lyckats få ett litet mirakel! Det är en spirande liten början till ett äppelträd, sådd ur ett frö utan varken nedkylning eller infrysning eller vad än det nu finns för taktiker för att få ett äppelträd. Men jag ropar inte hej. Jag rörde nämligen den nya, för-vår-lägenhet-gigantiska krukan vid inköpstillfället. Hoppas den inte kontaminerats.