Vilket jag vid ett tillfälle plågsamt nog fick erfara då min mycket dyra och fina Miyatacykel som stod i cykelställ utanför bolaget som, lämpligt nog, var skolans närmsta granne. När jag kom ut en eftermiddag och skulle hoppa på min snabba springare var den borta och syntes aldrig åter.
Som nykläckt journalist januari 1990, med ett diplom som delvis är tippexat (skrivmaskin på den tiden) på grund av att ansvarig kontorsperson stavat mitt namn fel, var jag redo att möta världen.
Först som frilans på Österlen och sedermera allt mer inringad i den mer trygga vikarieformen. Min uppfattning om att vara journalist är att, som i mitt fall, skriva och verka just som journalist.
Jag har aldrig haft en enda tanke på att, såsom en del verkar ha som absolut krav på sin karriär, att bli någon form av chef och leda andra.
Det är för mig en gåta att någon frivilligt lämnar sin tjänst som aktiv journalist för att leda ett gäng individualister som oftast har synpunkter på både det ena och det andra i alla tänkbara och otänkbara sammanhang.
Jag har nog med att leda och styra mig själv. Och att vara ansvarig för en hel gäng skulle driva mig i en för tidig grav, och med mig säkerligen ett antal av mina underlydande. Jag är kass på att vara diplomat, kass på att se förstående ut när jag inte är det, kass på att se glad ut när jag är sur, kass på att ljuga, och kass på att le falskt mot folk jag hellre skulle ge en propp. Jag är däremot bra på att fräsa, slänga sarkasmer omkring mig och att blänga surt på folk.
Inget chefsämne om man så säger. Min favorit av samtliga chefer jag haft i mitt arbetsliv, såväl inom journalistik, måleri och lagerarbete, var chefredaktören på en av de tidningar jag arbetat på söderöver.
Han var en äkta superbuffel och körde över folk i parti och minut. Ett minne av detta var när jag fann honom sittandes på redaktionen och se nedslagen ut. Detta efter ett redaktionsmöte där det skulle fattas ett viktigt beslut i sann demokratisk anda, och han inledde med att säga: "Så här har jag bestämt att vi ska göra. Nu får ni säga vad ni tycker vi ska göra."
Med beslutet redan fattat var det få som upplät sin stämma efter buffelns tillkännagivande.
"Jag förstår inte varför ingen säger något på våra möten", sa han bedrövat till mig efter mötet. Mitt svar var bokstavligen:
"Det tror väl fan att ingen säger nått när du är en jävla självbestämmande buffel som alltid kör över folk."
Som den äkta jävla buffel han var tog han inte alls illa upp, utan nickade nöjt och hastade sedan vidare för nästa överkörning på redaktionen. Jag gillar bufflar för man vet var man har dem, och självinsikten är snudd på noll, så man kan säga i princip vad som helst och komma undan med det.
Just saying.