En tioårig pojke med ett stort ärr på läpparna försöker sälja några nyckelringar. Hans självsäkra blick säger mig att han inte vill att jag ska tycka synd om honom, men det är svårt att ta till sig budskapet som strider mot hans unga år. Gågatan längs uteserveringarna strax bakom pojken myllrar av fotbollssupportrar i matchtröjor som ivrigt väntar på att det stora derbyt ska börja. Här finns en vana av att titta på derbyn stående längs gatan, tillsammans med hundratals andra.
Då och då blockeras flödet på gatan av folk som stannar upp för att köpa musslor eller "Simit", en turkisk bagel, av gatuhandlarna. Jag ser mig nyfiket omkring, men blundar stundtals för att lyssna till staden. På platser som denna kan det vara lättare att lyssna, än att försöka fånga alla intryck med blicken.
När mörkret börjar lägga sig hörs böneutropet och det blir lugnt under en kort stund. Några minuter senare blandas åter gatuhandlarnas rop med turkisk folkmusik, orientaliska rytmer och västerländska toner i en märklig mix. Överallt rör sig människor i olika färger, från jordens alla hörn. Några av dem har stannat upp mitt under färden till Europa, andra springer för att inte missa den sista färjan över till Asien.
Vid en bar framför mig reser sig några unga tjejer för att dansa och en kvinna i slöja klappar rytmiskt händerna. En blind katt korsar bestämt folksamlingen.
Här finns uppgivenhet och hopp, elände och belåtenhet och glädje och sorg i alla sina extremiteter, sida vid sida. Och det är just det, som gör Istanbul så vackert.