Lördagen den 26 september var det dags för ett journalistiskt mästerverk på Kurirens kultursida. Artikeln gav mig en ny dimension till begreppet gnällbälte och en bekräftelse på att Jantelagen fortfarande existerar, trots dementier. Den här gången gällde det ett totalt misslyckat seminarium där journalisterna Jan Guillou och Barbro Hedvall hemföll tidvis åt internt pladder. Punkt, slut. Två intetsägande textstycken i en enspaltare var allt redaktören fick på pränt från dessa giganters seminarium och för den dagen från Bokmässan 2009. Tidigare i veckan fick läsaren i en annan kulturartikel veta att jubileumsmässan är märkt av finanskrisen och svininfluensan och därför sitter det små behållare med handsprit på alla toaletter. Artikeln avslutas med jag bokat in intervjuer med några av de spännande författare som kommer till Katrineholm. Härligt! Tydligt är att dessa ska vi få ta del av i kommande kulturartiklar. Intet är som väntans tider, men varför vänta?
I- stället ägnar kulturredaktören sig åt avslöjande journalistik modell Guillou. En delegation med kommunalrådet Göran Dahlström i spetsen åt en smaskig representationsmiddag på en fin fisk- och skaldjursrestaurang. Jag trodde först inte mina ögon, skriver redaktören och artikeln avslutas med allt känns som en knäpp dröm. Vad vill kulturredaktören förmedla till kultursidan med den rapporteringen från uppdraget att bevaka Bokmässan? Är det att Dahlström är ute på en hemlig resa, att han äter även på torsdagskvällar, att han jobbar med projektet Katrineholms Logistikcentrum, att det som sker i Göteborg är lika overkligt som en knäpp dröm ? Eller är det meningen att värdeorden smaskig respresentationsmiddag och fin fisk- och skaldjursrestaurang ska få läsaren att sätta blodpuddingen i vrångstrupen och oroa sig för kommunens hantering av skattepengarna? För om syftet med artikeln har något inslag av vederhäftig information, kulturpolitiskt budskap, kåserande eller litterär underton har jag fler brister än tidigare kända.
Att redaktören dessutom lyckades finna på samma fina och underförstått dyra fiskekrog som delegationen, kan bero på att även hon ville äta gott i samband med sitt uppdrag i Göteborg. Hoppas att middagen var god och smaskig och inte gjorde ett allt för stort hål i den privata plånboken. För fina fisk- och skaldjursrestauranger i Göteborg vet att ta betalt, oavsett vem som betalar och majoriteten är representation. Själv tycker jag att det är trevligt med måttliga arbetsmiddagar och gärna att någon annan betalar. En normal och vanlig företeelse i de flesta branscher.