På våren brukar racercyklarna komma fram ur idet. Snart dyker första Instagrambilden upp på ett skrubbat knä när någon kört omkull i gruset. Av princip kör jag inte en meter på racern innan alla vägarna är sopade.
Jag kör omkull ändå. Första riktiga vurpan jag minns som barn var när jag fick kast i en grusbacke med åtskilliga skrapsår och tårar som följd. En annan gång släppte jag tramporna på skoj i en backe utanför skolan. Jag fick inte tillbaka fötterna och körde i full fart in i ett högt Gunnebostaket.
Inför min första Vätternrunda körde jag en sista träning mellan Vingåker och Högsjö. Jag vände mig om för att kolla på kyrkklockan och körde in i trottoarkanten. Jag fick upp en hand på ett järnräcke som dämpade fallet men skrapade upp ansiktet med ett ärr på näsan kvar som minne.
Vurporna på mountainbike är många. Efter en trampa mot en stubbe landade jag med ett knä på en rot. På en snorhal bro gled framhjulet åt sidan och armbågen tog hand om landningen. En hård inbromsning bjöd på en kullerbytta med sadelspetsen in i ryggen. På Sörmlandsleden på väg till Stavsjö välte jag stillastående och bröt ett par revben.
När jag cyklade till senaste löpträningen i Julita nyligen fick jag inte loss foten och fick tacka klubbkompisen Jeanette som dämpade fallet när jag välte i hennes famn.
Det sägs att man inte är någon riktig cyklist innan man brutit ett nyckelben så jag fuskar väl vidare som vanligt.