Jag delar den vanmakt som du känner (i artikeln om psykisk barnmisshandel) om myndigheter som inte bryr sig om barnets psykiska mående och de psykologiska aspekterna när de utreder boendefrågor för barn. Jag får också känslan av att personal på socialen och i skolan är rädda för att ta parti och få det obekvämt så de väljer den enklaste vägen eller låter bli att engagera sig mer än de måste enligt lagen.
När man själv månar om barnets hälsa är det ingen som tar det på allvar, utan tolkar det som påhopp mot den andre föräldern. Ingen bryr sig så länge barnet sköter sig i skolan.
Om barnet är frånvarande från skolan med typiska psykosomatiska sjukdomar som huvudvärk och magont reagerar varken lärare eller kurator.
Samhället ger inget stöd när man behöver så länge det inte är fysisk katastrof.
Självklart ska man låta barnet komma till tals, men det är psykisk barnmisshandel att låta barn välja mellan sina föräldrar var det ska bo, även om barnet är 12 år. Det som barn vill, är inte alltid det bästa för barnet. Jag tycker det är makalöst att socialen inte tar hänsyn till och undersöker de psykologiska aspekterna bakom det som barnet säger att det vill. Hur påverkat är barnet av föräldern som den kommer dit med eller som det ska hem till efter samtalet, hur vågar barnet säga det barnet verkligen vill? Bryr sig inte socialen om att barnet tar ansvar för en svag mamma och känner att det måste bo där för att ta hand om henne?
Eller så är det bekvämare för barnet att bo hos mamma för där får jag dricka läsk när jag vill, får mer i veckopeng, får köpa vad jag vill, får vara ute senare på kvällen, får stanna hemma från skolan när jag vill, behöver inte hänga upp gympahandduken eller städa mitt rum och det jag inte vill göra slipper jag utan att ifrågasättas – så då väljer barnet att bo hos mamma.
Men är det att se till barnets bästa?
Sen att barnet mår psykiskt dåligt av att det valt bort sin pappa och sin saknad efter pappa som det levt med i alla år och att det är en psykisk påfrestning att bo med en psykisk svag förälder är det ingen som följer upp eller bryr sig om.
Socialen följer inte upp konsekvenserna av sitt beslut och barnets psykiska mående. Att mamman har stoppat allt umgänge mellan barn och pappa och lägger valet, ansvaret och skulden på barnet är det ingen som bryr sig om och då finns det ingen hjälp att få. Det är makalöst att när en förälder är psykisk svag och det finns en annan psykisk trygg och stabil förälder så tycker socialen att barnet ska bo hos den psykisk svaga. Vilken utveckling ger det till barnet?
Ibland kan man undra om det ända myndigheter kan är lagar och paragrafer och gör minsta möjliga bara för att skydda sig själva.
Vi har också försökt få upp ögonen på sociala myndigheter och skola men ingen tar situationen på allvar. Vad behövs för att någon åtminstone pratar en gång med barnet? Måste vi vänta på att barnet hamnar i dåligt sällskap, får alkohol- eller drogproblem, börjar snatta, att betygen rasar, att barnet storskolkar, att barnet skär sig, blir alldeles överviktig, hoppar framför tåget eller hänger sig på skolans toalett? Varför gör man ingenting som stöd för helt vanliga barn som mår psykiskt dåligt – innan det har gått för långt eller är för sent?
Ändra lagen så man tar i beaktning de psykiska och psykologiska aspekterna.
Känner med barnen