Jag funderar sällan över varför jag väljer att vara singel eller hur det kommer sig att jag känner mig så trygg i att vara det. Jag håller egentligen med dem som tycker att förhållanden bör vara en källa till trygghet, men har å andra sidan alltid själv valt att hålla mig utanför förhållanden. Tidigare antog jag att det var för att mina känslor aldrig lever upp till de krav jag ställer på mig själv för att knyta an ett så starkt band, som ett förhållande alltid har inneburit i min värld.
Men när jag såg dokumentärfilmen ”Den svenska kärleksteorin”, som visserligen inte är ny, men enligt mig fortfarande högst aktuell, började jag ifrågasätta samhället och dess påverkan på mig som självständig individ. I dokumentärfilmen från 2015 utforskar den prisbelönte filmaren Erik Gandini den svenska individualismen och ställer den mot det faktum att Sverige är världens ensammaste land. Gandini spårar denna ensamhet tillbaka till 70-talets individualistiska politik och kärnfamiljens upplösning. Även om jag inte håller med honom i allt, tycker jag att han har en poäng, när han får mig att fundera.
Enligt Statistiska centralbyrån fortsätter ensamhushållen i Sverige att öka och bara under de senaste fem åren har det tillkommit 75 000 nya ensamhushåll. Men har detta något med den svenska individualismen att göra?
För mig har singellivet aldrig handlat om individualism. Jag vägrar acceptera att det faktum att de flesta av oss i dag är oberoende individer (främst ekonomiskt oberoende) på många olika plan, innebär att vi är oberoende av varandras närhet. Hade jag själv inte kommit från en familj med otroligt starka band, hade jag som flerårig singel utan tvekan känt saknaden av emotionell kontakt, trots att jag är en oberoende och självständig individ, född och uppvuxen i eran av den svenska individualismen.