Andra säsongen av den norska tv-serien "Frikänd" visas just nu i SVT. Jag snubblande in i den första säsongen och sträckkollade alla tio avsnitt på ett par semesterdagar, förförd av de vackra naturscenerierna från det norska fjordlandskapet (ja, jag gick till och med så långt att jag började kolla upp hur det skulle vara att ta en sväng på Hurtigruten). Dessutom är serien välspelad och har en intressant storyline: Den snygga och framgångrika Aksel (Nicolai Cleve Broch) kommer tillbaka till hålan efter en internationell karriär i affärslivet. Återkomsten är komplicerad. När han lämnade bygden hade han just frikänts från mordet på sin flickvän, Karine. Nu, 20 år efteråt, är mordet fortfarande olöst och kastar sin skugga över tillvaron. Särskilt som den inflytelserika Eva (Lena Endre) fortfarande är övertygad om Aksels skuld.
När första säsongen var över hade många intressanta dilemman avhandlats. Klassresa, psykisk ohälsa, alkoholism, otrohet, misshandel i nära relationer och rivalitet med ett dött syskon - högoktanigt stoff helt enkelt. Upplösningen tycktes definitiv, så jag tog ett känslomässigt adjö till serien.
Men nu är den alltså tillbaka, och jag har verkligen försökt att starta om. Men jag lyckas inte riktigt bli engagerad i fortsättningen, trots att andra säsongen tar vid exakt där den förra slutade och inget blev som Aksel tänkte sig när vi lämnade honom.
Varje gång jag har kommit på mig själv med att tappa fokus under första delen av "Frikänd" säsong två har jag lovat mig själv att ge den en chans till. För det tror jag att den är värd. Inte minst för fjordarnas skull, och i efterdyningarna av "Skam"-febern har jag hunnit bli ännu mer nyfiken på Norge.