Ivrigt och lite oroligt springer jag upp för trappan till övervåningen och faller på knä framför plastboxarna som står på värmegolvet i badrummet. Jag spejar och tittar. Har det hänt något? Nej, fortfarande inte en tillstymmelse till grodd. Jag sprejar jordytan med vattensprutan och får fortsätta att vänta.
När det är dags att gå till sängs avslutar jag med en extra titt i plastlådorna. Fortfarande ingenting som börjat spira därinne i den fuktiga miljön. Samma sak på morgonen dagen efter.
Att sätta årets första fröer som så småningom ska bli sommarens trädgårdsväxter i krukor, placera dem i minidrivhuset och invänta att den första grodden tittar upp är spännande, men samtidigt olidligt. Kanske lite som att vänta på ett barns födelse, fast inte lika allvarligt förstås. Det är ju trots allt bara en planta.
Jag har redan förberett "barnrummet" för de blivande plantorna genom att ha investerat i en dyr växtbelysning. Dit kan plantorna flytta så snart de tittat upp och inte längre behöver leva i den fuktiga miljön i "kuvösen" längre.
Jag får fortsätta min oroliga och olidliga väntan. Snart händer det.