En cykel är aldrig försenad, den står inte i kö och den behöver inget bränsle utom möjligen mjölksyra. Den kan inte informera om att "vi har stannat på grund av signalfel" och den påverkas inte av strejk. Om du tar hand om din cykel tar den hand om dig. Pumpa däcken och den rullar. Olja kedjan och du kan cykla till världens ände så länge du inte är rädd om din ända. Din cykel finns där i nöd och lust tills punktering skiljer er tillfälligt åt.
Jag lärde mig cykla på våren precis som alla andra ungar, när gatukontoret äntligen sopat undan det sista gruset och asfalten ligger dammig men jämn. Med hjälp av stödhjul,varsamma skuffningar i ryggen och en oproportionerlig rädsla för att ramla och slå mig tog jag mina första darrande tramp på pedalerna. Det var slitsamma veckor då jag med hjälp av stödhjulen rullade gatan ner, om och om igen. Efter ett tag kunde stödhjulen skruvas bort och jag kände mig oövervinnelig när jag susade runt i kvarteret tillsammans med grannbarnen. Vi var som en flock unghästar som satte av i galopp över prärien, kanske en aning osmidigare.
Sedan dess har det blivit många turer och kronan på verket är än så länge en cykelsemester på Gotland för ett par år sedan. Jag och min bästa vän trampade på bland raukar, kalkstensbrott och får på ett alldeles förträffligt vis. I regn och solsken, mest regn, expanderade vadmusklerna och valkarna i händerna hårdnade. Vi mötte både överambitiösa tyska cykelturister klädda för ett Tour de France och barnfamiljer vars övertalningsförsök "kom igen nu ungar, det här är sååååå roligt, vi umgås som en familj" hördes långt innan skaran i fråga dök upp över krönet. Det är en semester jag kommer att minnas länge. Känslan av att vara som en upptäcktsresande, utsatt för de gotländska elementen men i gengäld med förmånen att vara först på plats i den vackraste havsviken på norra Gotland. Som Queens Freddie Mercury sjunger, all I wanna do is bicycle.