I veckan var jag på polishundsträning. Fick prova att spela skurk med ett vadderad skydd på armen. Lite läskigt att springa iväg med armen utsträckt. På kommando hoppade stora schäfern Bastian upp och bet sig kvar. Det klämde till ordentligt i armen och det fanns ingen större chans att springa vidare. Jag var verkligen tacksam att jag hade armskyddet på.
De har alltid funnits där som en naturlig del av tillvaron. Hos morföräldrarna fanns jakthundarna Zita, Donna och Chappy. Hos deras granne, tant Helfrid bodde strävhåriga taxen Sappo, som bet så fort man kom för nära. Hemma fanns först jätteschäfern Arjo och lilla fyrvägskorsningen Pia.
Så småningom i vuxen ålder blev jag under ett par år bonushusse till dvärgcolliehundarna Puff och Boy.
Härom dagen nafsade kompisarnas hund Alfie mig lekfullt i armen när vi tränade. Han vill alltid leka. Den här gången fick jag till och med klappa honom när vi var klara, det sägs ju vara hälsosamt för blodtrycket. Hade jag haft en egen hund skulle det vara en grand danois. De ser kloka, snälla och kraftfulla ut på samma gång. I brist på annat finns en kanin och en häst i familjen om blodtrycket skulle bli för högt.