Jag stod kvar en stund med telefonluren i handen. Tills maken ropade och undrade vart jag tagit vägen. Det blev inget fredagsmys mer den kvällen. Inte heller så mycket sömn den natten. Under en tid funderade jag mycket och hade rådslag med mig själv, med min man och med min chef på tidningen. Skulle telefonsamtalet med den otäcka undertonen få några konsekvenser? För mitt jobb, för mitt familjeliv och för Pelé där han stod lyckligt ovetande i sin box.
Vi polisanmälde, precis som det fanns i tidningens policy att man skulle göra, men det nyttjade ingenting till. Det hände aldrig något med min häst, men syftet som någon antagonist till mig ville uppnå lyckades han med, men bara till viss del. Jag blev lite ängsligare, men jag blev också arg och än mer bestämd i mitt uppdrag som journalist. Ingen skulle få skrämma mig till tystnad. Min kritiska granskning av otillåtna träningsmetoder och dopning av häst inom ridsporten fortsatte.
Andra gången som jag blev hotad var i egenskap av chefredaktör och ansvarig utgivare för några år sedan. Under en av det lokala fotbollslagets hemmamatcher utmärkte sig en klick av supportrarna på ett sätt som liknar det vi just nu skadar den svenska fotbollen.
Huliganer härjade runt före och efter matchen, så att oskyldiga fotbollssupportrar, även barn, råkade illa ut. Kravallstämning utbröt och tidningens utsända filmade upploppet strax utanför arenan. Vi la ut filmen på webben. Bland annat fanns det en sekvens som tydligt visade ansiktet på en yngling som sparkade en polis i baken.
Reaktionerna från fotbollsklubben och deras huligansvans lät inte vänta på sig. Många olika synpunkter framfördes och jag blev förvånad över att kritiken inte vände sig mot supportrarna som bråkat och stört, utan mot tidningen; Ska ni inte vänta på fällande dom innan ni visar ansiktet på supportern, Ni skadar vår fotbollsklubb, Det är inte klubben som har problem, det är samhällets problem. Klubben har inget ansvar osv.
På bloggar och på klubbens hemsida kom hätska kommentarer som kraftfullt kritiserade tidningens publicering i allmänhet och mig som person i synnerhet. En del undertecknade med sitt namn (detta gällde till exempel klubbens ordförande), andra gömde sig fegt bakom anonyma underskrifter. Jag tog kritiken med jämnmod, svarade och argumenterade, och lät det rulla på tills en kort kommentar fick mig att stanna upp i steget; Vi vet i vilket lag din son spelar, var han bor och vem han umgås med.
Gränsen var åter en gång överträdd. Och jag blev än mer skakad än den första gången. Nu gällde det min familj. Men granskningen av fotbollslaget och deras militanta svans fortsatte. Media kan inte ge vika för hot! Då hotas i förlängningen också demokratin.
I denna vecka har bilder publicerats på 18-åringen som tog sig in på planen och attackerade Helsingsborgs målvakt Pär Hansson under derbyt mot Malmö FF. Att visa ansiktet på huliganen är ett helt rätt beslut. Mannen tog sig in på en fotbollsplan, inför tusentals människor, i direktsänd tv och skadade genom sitt hotfulla agerande såväl spelare, som fotbollen i stort. I dag är det heller inga klubbar som kritiserar media för att vi röjer mannens identitet. Där är en stor skillnad mot det som drabbade mig för några år sedan. Pressetiken ligger i dag närmare den allmänna uppfattningen.
Slutligen tack till er som hört av er till mig. En del har jag redan stämt träff med; Katrineholms scoutkår, Vingåkers ryttarförening, Rotary och Norrgänget med flera. Fortsätt att höra av er. Kolla gärna också min blogg http://kkuriren.se/bloggar/backsblogg.
Trevlig helg!