Under min första vecka i Katrineholm mötte jag en kvinna under morgonpromenaden Köpmangatan fram. I samma ögonblick som hennes hand letade sig ned genom papperskorgens mörka inre mötte vi varandra i ett ögonkast som inte var tänkt att bli inledningen till något längre möte.
Men tillfället ville annorlunda.
För precis som hon tog upp handen ur papperskorgen och flyttade sig med ett raskt steg ett steg rakt ut på gågatan, så kolliderade vi.
- Ursäkta, sa hon.
- Jag borde sett upp, sa jag.
Vi rensade upp efter kollisionen. Hon hade haft en stor kasse med tomma burkar att släpa på. Det mesta av innehållet i kassen stack iväg åt olika håll. För mig var det mest just tomma burkar. För henne var det ett sätt att dryga ut en klen pension.
Vi stod där och kollade in varandra. Mitt bland alla tomburkar. Till det yttre i samma ålder, ungefär lika medelsålders vackra, och med fortsatt tro på livet om än i varierande storlek.
Det var då vi upptäckte varandra på riktigt. Lånade en halvtimmes tid av alla insamlade timmar och började prata med varandra.
Jag sitter i fullmäktigesalen i Safiren på måndagskvällen och kommer att tänka på kvinnan och mötet med henne som skarp kontrast till det jag ser när stadens politiker möts. Jag tänker också på en del andra möten. Möten som stannat kvar länge, som betytt något. Det kan vara i egenskap av journalist, eller som privatperson.
Mitt första fullmäktigemöte i Katrineholm som nybliven chefredaktör för Katrineholms-Kuriren i måndags kväll var en häftig upplevelse, inte bara av godo tyvärr. Om detta har det stått en del tidigare i veckan, bland annat i en välskriven krönika av nyhetschef Henrik Wising. En black om demokratins fot, skrev han. Jag håller med, så det finns inte mycket mer att orda om det egentligen. Fullmäktiges ordförande, Leif Tronelius (s), som jag hälsade på under pausen i fullmäktigemötet bad mig om en recension av detta mitt första fullmäktigebesök i min nya stad. Jag bad då att få återkomma. Det vore fel att recensera en av de viktigaste demokratiska forum som finns efter bara några timmars lyssnande. Det skulle med säkerhet inte bli en rättvisande bild sett över tid.
Jag förutsätter dessutom, både som katrineholmare och som journalist, att det vanligtvis är på annan nivå i umgänge och under möten som våra folkvalda befinner sig när de fattar viktiga beslut. I vintras bevistade jag fullmäktigesammanträdet i Falkenberg och där var det ett annat tonläge. Jag tycker om att besöka fullmäktigemöten. Det känns stort och fint och en viktig hörnsten i vårt demokratiska Sverige. I Katrineholm i måndags var det intensivt, fullt av känslor och närvaro. Det är bra. Men här fanns också oro, misstänksamhet och tvivel som sköt förgiftande pilar in i det fina uppdraget. Det är inte bra.
Att flytta till en ny stad som jag gjort nu är omvälvande, om det så bara är för tio mil. En viktig erfarenhet också, för att det ger perspektiv och förhoppningsvis förståelse för de människor som måste flytta betydligt längre, kanske till och med från ett annat land långt borta. De första orden, i de första mötena på den nya orten, betyder så mycket. En resa på 100 mil börjar med ett enda första steg, eller hur?
Jag vill gärna lära känna min nya hemstad och jag hoppas du vill hjälpa till med det. Jag gillar kontakt med läsare, därför har jag både sådana här spalter som den du läser just nu, och också mer kontakt i realtid via bloggen.
Tyck gärna till om Katrineholms-Kuriren på bloggen, skriv ett brev eller ring 0150-728 40, så pratas vi vid. Vill du ha ett besök i din förening, på ditt jobb eller någon annanstans, så kommer jag mer än gärna!
Trevlig helg!