Trappstegen uppför Vialabadets hopptorn i Vingåker verkar plötsligt oroväckande smal när tidningens reporter klättrar mot dagens första skutt ut i det blå. För att inte tala om hur avsatsen svajar till när jag kliver fram till stället där tanken är att fot ska lämna fast mark. Det ser ut att vara så långt ned till vattenytan härifrån. En smygande känsla av svindel börjar infinna sig.
Jag klamrar mig fast i handtagen vid mina sidor, men så får jag ett infall och skuttar ut i det fria
Högsommardagar som denna är Vialabadet, med dess gräs- och sandbetäckta strand belägen längs väg 52 mellan Vingåker och Katrineholm, fylld med solande och badande människor i alla åldrar. Av badarna nöjer sig de flesta med att simma runt i området närmast strandkanten, några andra genomför konstnärliga dykningar från bryggorna. Så finns det dem som tar sig ut till träflotten lite längre ut i vattnet, där hopptornet med tre plattformar i varierande höjd finns.
‒Jag vet inte om jag vill, säger Norton Idström, 9 år, när hans mamma Jessica frågar om han vill prova att hoppa från tornet.
Snart samlar han ändå mod och klättrar direkt upp till plattformen högst upp. Där verkar det inte finnas några tveksamheter kvar. Norton Idström flyger ned från tornet och vattnet stänker när han landar med ett plask. Efter det hoppar han flera gånger till.
Uppenbarligen har han visat vägen, för snart flockas barn på flotten och näst intill tävlar om att få slänga sig ned från tornet först. Hoppstilarna är av blandad karaktär, somliga mer graciösa än andra. Ännu har ingen provat att göra volter ned i plurret. Inte heller Alexander Jonasson, 21 år från Strängnäs, är särskilt sugen på att kullerbytta i luften, även om han vill lära sig. Tremeters fallhöjd från Vialabadets hoppanordning var för övrigt ingen stor grej för honom.
‒Nej, eftersom jag vågade hoppa från tian i Gustavsik i Örebro för några veckor sedan. Jag gick emot rädslan, peppade mig själv att bara köra, och var riktigt stolt över mig själv efteråt.
Några meter ovanför marknivå tilltar min svindel. Allting gungar medan jag tänker att hopptorn kanske inte är något för mig ändå. Jag klamrar mig fast i handtagen vid mina sidor, men så får jag ett infall och skuttar ut i det fria. Efter inledningshoppet vill jag bara ha mer av upplevelsen. Jag klättrar upp och hoppar några gånger till, jag bestämmer mig till och med för att dyka ett par gånger från de lägre plattformarna.
Efteråt glassar jag nöjt i solen. Jag vågade. Men att volta? Nej, det sparar jag till en annan gång.