Vill man se något bra på tv just nu ska man se andra säsongen av Netflix påkostade serie "The crown". Baserad som den är på drottning Elizabeth II:s liv rymmer den enorm dramatik - genom den unga drottningens av Storbritanniens vardag speglas efterkrigstiden i Europa.
Krisen i Suez-kanalen, gryende tankar om en gemensam marknad inom Europa och kapplöpningen i rymden är frågor som Elizabeth måste diskutera med premiärministern under de stående veckoaudienserna, utan att få komma med några egna synpunkter.
Den största dramatiken ryms dock i drottningens eget privatliv. I relationen med maken Philip - som tydligt visar att han avskyr att spela andra-fiolen och straffar sin hustru för det hon inte kan rå för. Hon har fötts till ett jobb som hon måste göra. Självbehärskning och artighet är hennes viktigaste verktyg, och den modernistiska samhällsutvecklingen och hennes egna rådgivare är hennes värsta fiender.
Claire Foy spelar Elizabeth II så att det gör härligt ont att se. Hon vaggar fram i tantiga kläder, och får tv-publiken att ana hur hon kokar inombords.
Matt Smith som spelar prins Philip är också fantastisk, hela hans uppenbarelse vittnar om hur obekvämt det är för den unge internatskolefostrade mannen att finna sig tillrätta i rollen som äkta man till regenten och som far till tronarvingen - som alltså står över honom i rang.
Trots att serien så uppenbart visar det befängda med monarki och jag är fostrad med Sex Pistols "God save the Queen", känns det fint att "The crown" är respektfull mot sina levande förlagor. Jag känner både sympati och respekt för drottningen jag ser i rutan, och har roligt hela vägen.