Den färgglada, välkomnande bostaden skildrar ett hårt liv som har hittat tillbaka till ljuset efter flera år i mörker. Väggarna är täckta med foton på familjemedlemmar, vackra målningar och citat om värdet med livet. Ett par av målningarna i vardagsrummet har Ewa Gustafsson själv målat. Passionen för att uttrycka sig i konst har alltid funnits i henne, så långt hon kan minnas. Men de allra första minnena har försvunnit efter år av elchocksbehandling.
För Ewa Gustafsson började livet tufft redan som spädbarn. Efter att ha tillbringat sina första år på ett barnhem i Polen adopterades hon vid tre års ålder av en svensk familj. Men livet blev inte lättare i Sverige. Trots adoptivföräldrarnas kärlek och omsorg släppte inte ondskan sitt grymma grepp om den lilla flickan. Vid sex års ålder började hon utsättas för sexuella övergrepp av en utomstående, vilket skulle fortsätta tills hon fyllde 12 år då hon slutligen tordes berätta för sina föräldrar vad som försiggått i flera år.
– Jag var rädd. Som barn vill man inte berätta något så hemskt för familjen, jag var orolig för att de skulle råka illa ut också.
Men det är viktigt att våga berätta. Övergreppen upphörde inte förrän Ewa Gustafsson tog det tunga steget och berättade för föräldrarna om vad som hade hänt.
– Det finns flera barn som befinner sig i samma sits. Det är väldigt viktigt att man försöker tala om för någon vad som händer. Ibland kan det vara lättare att berätta för en utomstående vuxen som man litar på.
Familjen hade alltid varit öppen med sanningen om hennes förflutna och när Ewa Gustafsson kom upp i de äldre tonåren var hon fast besluten att hitta sin biologiska familj och få svar på sina frågor.
– Mamma hade avlidit men som 19-åring hittade jag pappa och sedan hörde ett syskon i Tyskland och ett i Polen av sig efter att de hade läst om mig och pappa i en polsk tidning.
Livet rullade på men de traumatiska upplevelserna från barndomens separationer och sexuella övergrepp hade satt sina spår. Det blev inte lättare av att en av kamraterna i gymnasiet tog livet av sig, strax efter studenten.
– Jag märkte att han mådde dåligt och tog honom till sjukvården en gång. En dag när jag satt på lektion så fick jag veta att han gått mot ett tåg.
Hon försökte bearbeta sorgen, men bagaget hon redan bar på var tungt. Efter första tiden på internatskolan började sömnbesvären och snart gick de över i ångest och ätstörningar. Det slutade med att hon kollapsade utanför skolan och kördes till psykiatrin, där hon blev inlagd. De kommande åren följdes av olika sorters behandlingar. Ibland var mörkret så djupt att hon behövde bältesläggas för att inte skada sig själv. Men hon lyckades ändå ett par gånger.
– Jag skar upp handleden och armarna och brände mig ett par gånger, berättar Ewa Gustafsson och visar upp ärren som påminner henne själv om de svåra tiderna.
I dag, 40 år gammal, är hon glad över att hon aldrig lyckades ta sitt liv. Vägen tillbaka har inte varit lätt, men det finns hjälp att få och det är viktigt att våga berätta och bryta tabut kring psykisk ohälsa. Vem som helst kan drabbas.
– Man mår fruktansvärt dåligt och tillslut känner man att man inte står ut med ångesten. Det är då man kan bli självdestruktiv, för att man tror att det kommer att få ett slut då, men det gör det inte och jag är tacksam över att jag inte lyckades ta mitt liv.
I dag vill hon förmedla sin tro på att en ljusare tillvaro är möjlig, hur omöjligt det än kan kännas när man lider av psykisk ohälsa. Att träffa rätt personer när man mår som sämst, kan vara till stor hjälp. Det behöver inte vara de som står en närmast, som blir den hjälpande handen. När man är ung kan det ibland vara skönare att vända sig till utomstående.
– Det första och svåraste steget är att våga berätta för någon om hur man mår. Vägen dit är väldigt smärtsam och det är viktigt att samhället får upp ögonen för psykisk ohälsa.
I och med att den psykiska ohälsan går ner i åldrarna tror Ewa Gustafsson att det i dag är extra viktigt att ha koll på vilka barnen pratar med och vad de använder sina mobiltelefoner till.
– Vi lever i en tid då man som ung har extremt mycket press på sig. Sociala medier tror jag är en del av det.
Men för att den hjälp som erbjuds drabbade ska kunna fungera bättre, menar Ewa Gustafsson att det är nödvändigt med ett samarbete mellan psykiatrin och akuten. Hon vill också att kunskapen och utbildningen vad gäller bemötande hos personalen på psykiatrin förbättras.
– Tyvärr finns de som fortfarande har fördomar, okunskap, osäkerhet samt rädslor kring mycket som har med själsliga besvär att göra.
I dag klarar Ewa Gustafsson sig själv och har under de senaste fem åren hjälpt till en hel del i Svenska kyrkan, där hon snart hoppas kunna arbetsträna.
– Jag vill fortsätta med studier också men det är viktigt att inte pressa sig för hårt och ta en dag i taget.