Sedan Kuriren för en månad sedan besökte ensemblen som repeterar "I ensamhetens korridor" har mycket hänt. Långa stunder släpper skådespelarna manus, detaljer har förkastats och tillkommit och det märks att alla känner sig varma i sina karaktärers kläder. Stämningen bland skådespelarna är mer än god; skratten som finns i manus hänger ofta kvar i luften.
Pia Widlund har lagt manus på en hög stol framför sig. Hon står några meter framför scenen och följer minutiöst med i replikerna. Då och då kliver hon fram och visar handgripligen hur hon vill att skådespelarna ska röra sig. Hon peppar och berömmer och styr med lika delar skärpa och gott humör.
Det är ännu långt till premiären i Pensionärernas hus den 20 januari, men arbetet med pjäsen om har kommit en bra bit på väg. "I ensamhetens korridor" innehåller både musik, humor och sorg, precis som regissören vill ha den. Hon har en förebild i skapandet:
‒Jag gillar Jonas Gardell. Ena stunden skrattar man så att man gråter och i nästa är det allvar. Målet är inte en tragedi eller en komedi. Målet är att göra en pjäs med glädjeämnen och sorgeämnen. Så är ju livet.
Pia Widlund har gjort snart sagt allt på och bakom en scen. Det är 20 år sedan hon började regissera,
‒Jag hade sett "Sjukt på sjukan" på tv och tyckte att den var så rolig. Jag ville göra den själv. Den var det första jag regisserade 1997, i Vingåker med bland andra Niclas Strand och Rolf Edström. Sedan gjorde vi komedier och farser i tre år.
Under årens lopp har det sedan blivit regijobb på bland annat somrarnas friluftsteater på Stora Djulö, och med den levande julkalendern på Stortorget. Med åren har hon också börjat skriva, både böcker och för scenen. Bland annat spelade Kannibalteatern i Katrineholm "Alla är vi änglar när vi dör" som Pia Widlund skrev och regisserade för tre år sedan.
"I ensamhetens korridor" är även den Pias egen berättelse. Hon tycker att pressen är större när allt kommer från henne.
‒Det är som att springa naken över torget.
Ändå vill hon ge sig själv utmaningen.
‒Den här resan man gör när man har en pappershög på 80 sidor att börja arbeta med... men man kan inte analysera för mycket. Då ser man problemen, säger Pia Widlund som hellre ser möjligheterna och har "själv är bäste dräng" som motto.
Och när det finns bra folk, ett repetitionsschema och ett premiärdatum, då är det bara att köra, förklarar hon.
‒Hit går man för att det är så in i helsike roligt.
Hon framhåller att amatörteaterfolk jobbar med hjärtat.
‒Efter en dag på jobbet är man trött och funderar på hur det ska gå att repetera. Men så kommer man hit, och det är bara glädje. Det här ger kraft och energi till resten av ditt liv.
Vad krävs för att bli en bra regissör?
‒Man får inte vara rädd för att driva processen framåt. Man måste vara målinriktad och fokuserad, och organiserad.
Även om Pia Widlund just denna dag har råkat glömma manuset på Dud och får låna Marie Magnussons exemplar, så är organiserad och fokuserad just vad hon är.
Auktoriteten är självklar. Pia Widlund vet vart hon vill och vilken väg som ska ta "I ensamhetens korridor" till målet.