— Jag tycker inte att det är okej att helt och hållet övertyga sina barn att man måste tro på Gud - för annars kommer man inte till himlen, säger Christina Stielli.
Det märks att detta är ett sår hon burit med sig och som under åren börjat läka, inte helt utan terapi, men också tack vare möten med hjärtliga människor. Så här i backspegeln inser hon att hennes föräldrar bara ville henne väl, men skulle ha önskat att de hade sagt: "Det här tror vi på - men du väljer själv".
Christina säger att hon inte är bitter, bara arg för att hon inte fick gå på klassfester - eller måla naglarna. Hon har många fina minnen från sin barndom och förklarar att hon kan vara riktigt avundsjuk på de personer som enbart har en positiv upplevelse av kyrkogemenskapen. För i stället för godmodighet och välvilja mötte hon mycket dömande, bråk och tjafs, vilket överskuggade det positiva och de lysande själar som också fanns i församlingen.
— Jag skulle vilja säga att det faktiskt var kyrkan som förstörde min tro.
Christina bröt med Pingstkyrkan när hon var 21 år. Det var en befrielse, säger hon. Nästa gång hon passerade församlingshuset var hon 42.
— Då kände jag precis allt, både de glada minnena men också hur ångesten kröp upp längs ryggraden och jag fick riktiga rysningar.
Det här ämnet tycker hon är angeläget att prata om, historien behövdes skrivas - även om hon är övertygad om att mycket har hänt och utvecklats inom Pingstkyrkan sedan hon var barn.
Christinas romanfigur, Karoline, påminner om Christina i tonåren. Hon känner sig ful och börjar hata kroppen som aldrig verkar sluta växa. Hon är ständigt på jakt efter älskade mammans bekräftelse och undrar varför Gud verkar ha tystnat. Vilsenheten och känslan av att aldrig räcka till har hon kalkerat över till romanfiguren. Men där slutar likheten med Christina.
— Jag har aldrig blivit utsatt för sexuella övergrepp.
Romanfiguren Karoline, däremot, lockas i sitt bekräftelsebehov av sin morbror Aron, tillika församlingens pastor. Han rör henne med mjuka händer och viskar att hon är vacker. Det tar lång tid innan Karoline inser att Arons händer går över gränsen. Och till vem kan hon då gå?
Båda Christinas romaner bygger på uppbrott. Debutromanen "Jag älskar dig inte" tar avstamp från känslorna i spåren av hennes egen skilsmässa. Men i romanen handlar det om Lotten som träffar Den perfekte mannen, som visar sig vara Den nyckfulle psykopaten.
— En bok skriver inte sig själv. Man får hämta känslor inifrån sig själv men placera dem hos någon annan. För att få igång den kreativa processen kan jag låna någons lägenhet eller hus. Hos lillasyster Susanne i Eskilstuna har jag en oas, där jag kan få skrivro. Eller så surfar jag bara in på hemnet för att få inspiration, säger hon och skrattar till lite.
Christina samlar också. Samlar på kommentarer av vad folk sagt på bussen eller i tunnelbanan. Hon kan också klä sina karaktärer med ett utseende som hon mött och hon förklarar att det blir en kompott som hon kittar ihop.
— Innan debutromanen, "Jag älskar dig inte", blev jag refuserad och hade kunnat tappa sugen. Men så sa förläggaren att jag 'hade något' och fick tipset: 'Skriv så det gör ont'. Jag skrev, skrev och skrev och grät, grät och grät - för det gjorde verkligen ont eftersom jag skrev om en skilsmässa och hade just genomgått en. Efter 120 sidor orkade jag inte mer och skickade sidorna till förläggaren. Svaret innehöll bara två ord: Vill ha!