När våren kommer fylls hagarna vid Troxtabo med små skuttande killingar, getterna har fått sina ungar och juvren fylls med mjölk. Nu är det bråd tid om man är i ostbranschen.
Carmen Wikström lämnade Stjärnholm och flyttade längre ut på landsbygden, bytte arbetet på sjukhuset i Nyköping mot lantlivet. Maken Anders hade flyttat från Stockholm och när suget att bo granne med naturen blev för starkt hittade paret den mark där de bor nu. Då fanns inget hus utan det fick man bygga.
‒Tyvärr, jag hade hellre flyttat till ett gammalt hus än ett nytt, säger Carmen Wikström snabbt.
På gården blev det ett stall för hästar, höns och getter, nu finns dessutom en friggebod för osttillverkningen. De första djuren var dvärggetter men det gick inte att försörja sig på. För sex år sedan kom verksamheten i gång på riktigt med större djur.
Kunde du någonting om ostproduktion?
‒Nej, jag kunde inte ett dugg men jag har ju Jürss ett stenkast härifrån. De är så duktiga på att lära ut och kan allt om ost. Jag har hoppat på alla kurser som har gått att gå. Efter det är det bara att träna, träna och läsa. Getterna har jag fått läsa mig till men jag tror att jag har ett getöga och kan känna in djuren och förstå dem. Jo, jag är nog rätt nyfiken också och tar reda på det jag behöver, berättar mejeristen.
Vilken ost var den första som du gjorde?
Det var Bianca av caprintyp.
Vilken är den största svårigheten när man tillverkar ost?
Det är att få en jämn kvalitet, en Bianca ska vara en Bianca och inget annat. Det är många faktorer som påverkar. Det är allt ifrån årstid, temperatur till Ph-värden, mot slutet av säsongen när mjölken är på väg att upphöra är det mycket svårt att få osten som man vill.
Vilken ost köper kunderna mest?
Det är den klassiska chévren som jag lindar i aska som går bäst, men många gillar även Linda. Norrlänningen frågar efter mese.
Hur många getter kan du ha i stallet?
‒Upp emot 50 getter finns det plats för.