Författaren Cilla Naumann har Augustnominerats för bland annat "Kulor i hjärtat", en novellsamling som blev resultatet av familjens högläsningstradition. Ett skäl till att boken kom till var att hon hade en son med dyslexi som oftare fick höra vad han inte klarade än vad han klarade i skolan. Det ville hon ändra på.
‒Jag tänkte att om han kunde läsa en novell och en till så hade han till slut läst en hel bok. Och jag tänkte att svensklärare skulle kunna högläsa den för sina klasser.
"Kulor i hjärtat" har blivit just en sådan bok, med lagom längd och närhet till läsaren.
‒För att lyckas med högläsning krävs att jag har ett förhållande till texten. Det är svårt att läsa på ett behagligt och intresseväckande sätt om man inte känner sig bekväm. Jag trivs exempelvis inte med böcker som innehåller många svordomar, sex och slang.
När hennes barn var små blev det naturligt att hon satte sig utanför deras rum och läste på kvällarna.
‒Någon satt på golvet och lekte, med barbie eller tåg. De fick göra vad de ville. De lyssnade jättebra om jag inte gjorde någon stor affär av att de höll på med olika saker. Och när vi åkte till landet läste jag i bilen.
Högläsningen fortsatte även när barnen gick i högstadiet.
‒Jag läste hela Fogelströms stad-serie för dem. VI bor på Söder i Stockholm och kunde platsanknyta mycket, som att deras dagis var där den sista skarprättaren fanns. Böckerna blev angelägna för dem, det finns mycket med fattigdom som är gripande för barn i alla åldrar.
När barnen blev större blev det en gemensam upplevelse i familjen att den samlades kring en bok. Cilla Naumann har sedan dess stött på många exempel på uppskattad högläsning, bland annat ett äldre par som varje kväll läser högt för varandra ur samma bok.
‒Jag tror att högläsning får en renässans.