En kväll för ett tag sedan dök en plötslig fråga upp. Var är egentligen den stora dotterns namnskylt? Den hon tillverkade så fint i träslöjden.
Ett svagt minne av att namnskylten, en mycket omsorgsfullt given present tas emot och läggs undan, eftersom den inte får ligga framme av någon anledning. Men var denna, lika omsorgsfullt mottagna present, nu befinner sig, det är höljt i dunkel.
Det är ju dock inget en mor vill erkänna på rak arm för sin dotter, i stället levereras en noga formulerad halvsanning om att den med all säkerhet ligger i den där trälådan som får tjäna som hemvist åt många andra minnessaker. Men problemet är inte därmed löst, specifika frågor om vilken låda egentligen och varför skulle den ha hamnat där, får det dåliga samvetet att växa.
Ännu värre är att det får erkännas att skylten, en månad efter att frågan blev aktuell, fortfarande inte är återfunnen. Men problemet ska lösas, jag lovar. Jag ska bara ta itu med de stora utmaningarna först.