Kanske är det lite hipstervarning på detta, men hemma växer numera en chiliplanta i en brun terakottakruka. Och plantan verkar trivas, den har skjutit i höjden och nya blad har utvecklats efter den senaste tidens högsommarvärme.
Jag vårdar plantan ömt, den vätskas dagligen med mycket vatten, och tillväxtkurvan kontrolleras både morgon och kväll. Nu i veckan ska den vattnas med lite näringslösning och jag väntar givetvis med spänning på att den ska bära frukt.
Till min förfäran såg jag att någon hade gnagt lite på ett av plantans gröna blad för ett par veckor sedan. Jag gav mig genast ut på jakt efter den skyldige, fast besluten om att dödsstraff skulle utdömas och verkställas på plats, men hittade tyvärr ingen skyldig. Men jag är fortsättningsvis på min vakt.
Förutom chiliodlingen är det inte så mycket hipster över mig. Jag stoppar inte egen korv, bakar surdegsbröd eller stickar. Skägg har jag ju förvisso, men jag har aldrig låtit det växa till mer än högst tre centimeters längd. Och jag skulle förmodligen bli jättesvettig av att gå med en toppluva på huvudet, både inomhus och utomhus.
Just nu funderar jag på om plantan inte ska få en kompis eller kanske flera. Det vore ju fantastisk troligt att kunna skörda många, hemmaodlade chilifrukter – kanske i olika storlekar, färger och styrkor – och få laga någon het maträtt på sin alldeles egen chili. Vi får väl se vad som händer i terrakottakrukan framöver.