Marie Hermanssons senaste bok - Himmelsdalen – vrider på begreppen. Vad är sjukt, vad är friskt? Vad gör samhället med de kanske farligaste människorna, psykopaterna?
Daniel får ett brev från sin bror, skickat från helvetet, tror han först. Men det står Helvetia på frimärket. Brodern är på lyxigt vilohem i Himmelstal i Schweiz, en vacker trakt med porlande alpbäckar, frisk luft och en trevlig by med gökur och skummande öl på gångavstånd. Är det paradiset?
När Daniel varit där någon dag vill hans tvillingbror Max att de ska byta plats. Max har ouppklarade affärer och lämnar dalen, utklädd till Daniel. Snart förstår Daniel att han är fånge i dalen och det som framstod som ett lyxigt vilohem är en avstjälpningsplats för psykopater, som man dessutom utför obehagliga experiment på. Är det helvetet?
Temat är bekant. PC Jersild utforskar det i sin andra bok, Till varmare länder från 1961. Den handlar om en vilsen ung man som tar Bibelns Uppenbarelseboken på allvar. För att hjälpa människor som fastnat i Bibelns svavelsjö utrustar han en gammal buss till ambulans och reser iväg till Helvetia - Schweiz? I Jersilds bok är idyllen helvetisk, utan att helvetet för den skull är idylliskt, på samma sätt som Hermansson skriver det ett halvsekel senare. Beskrivningarna av helvetet hos både Hermansson och Jersild är ganska lika - kanske är experiment på människor och vackra men klaustrofobiska platser det värsta vi kan tänka oss?
Himmelsdalen är läsvärd, den har med rätta kallats för spänningsroman och det är svårt att sluta läsa. Men den når ändå inte den litterära alptopp varpå Hermanssons Musselstranden (1998) vilar och når inte riktigt heller de suggestiva underligheterna i Mannen under trappan (2005). Ibland känns Himmelsdalen lite konstruerad, lite för regisserad och handlingen lite för upplagd för att riktigt beröra.