Söndagens högmässa i Katrineholms kyrka var både högstämd och finstämd. Ceremoniellt stod Gud och Guds son förstås i fokus.
Men där fanns en huvudperson av kött och blod också, liturgiskt vitklädd och till synes en smula spänd när hon tog stegen upp i predikstolen.
Eva Karlsson.
Första gången hon kom till stan för en, skulle det visa sig, kort sejour som präst på 1970-talet löd Kurirens rubrik ”Fullsatt när kvinnoprästen höll sin inträdespredikan”.
På söndagen gjorde hon sitt sista framträdande som kyrkoherde i Katrineholmsbygdens församling. Även då togs hon emot av en kyrka besatt till sista bänkplats – och mer därtill. Nedanför koret flankerades altargångens båda sidor av körsångare från hela storförsamlingen. När de alla tog samtidig ton blev det en mäktig sång som svävande fyllde kyrkorummet.
På plats för högmässan fanns också gäster från stiftet. Biskop Johan Dahlman kom för att avtacka sin kyrkoherde men också för att delta i mässan.
I dag måndag är Eva Karlsson inte längre församlingens kyrkoherde. Efter tio år på posten har hon nu lämnat över till Anna Jarl.
Hennes sista predikan – om tacksamhet och tacksamhetsskuld – var känslosam. Stundtals var det som att rösten svajade, ville spricka. Men tron på lovsångens kraft, som hon talade mycket om, bar upp rösten genom förkunnelsen.
Medan några församlingsmedlemmar gjorde sig redo att tända korvgrillen utanför kyrkan, uttryckte Karlsson sina känslor inför stundande avsked, uppbrott och saknad.
– När jag samlar ihop min egen bild av mitt prästliv, som många gånger har varit svårt, blir jag så otroligt tacksam över att ha fått finnas med så många människor genom de viktiga stunderna i deras liv.
Vad Eva Karlsson ska göra nu vet hon inte riktigt. ”Man kryper inte ur prästkragen på några dagar”, som hon sa nyligen i en intervju med tidningen.
Men ett var säkert på söndagen: då skulle hon fira sin både sin sista stund som kyrkoherde – och sin 66-åriga födelsedag.
– Det är en underbar dag att kunna fira den också. Amen!