En fredag i juni 1986 tog jag studenten i Katrineholm. Tre dagar senare hade jag redan lämnat staden. Utan att se tillbaka. Visst har jag passerat, hälsat på anhöriga, men alltid med staden som tyst fond och avslutat kapitel. Aldrig minnesstint pockande i nostalgiskt skimmer.
Förrän nu, när jag plötsligt återkommit, om än bara jobbmässigt och tillfälligt. Nu möter mig platser som utan förvarning vecklar ut minnen, glömda sedan åren då Katrineholms för mig stavades hemstad.
Sveriges tråkigaste stad, har man sagt. Men tråkigt är inte alls det ord som kommer för mig när jag minns de där viktiga åren. Uppväxtåren, de mest formbara.
Jag går förbi ett hus och minns min pianofröken som bodde där, besöker en sal där barbershopgruppen uppträtt, ser huset där tjejrockbandet hade replokal. Jag passerar salongen för våra teateruppsättningar, fotbollsplanen; hemmaplanen … Jag besöker gymnasieskolan, där språk och musik var de ämnen som engagerade mig mest.
Och jag kan undra om jag blivit den jag är utan Katrineholm. Kanske hade jag aldrig hittat till musiken, som fortfarande betyder så mycket. Till teatern, som jag ännu inte vet om jag är färdig med. Och språkets underbara värld, där jag blivit kvar sedan dess.
En annan plats hade kanske gjort mig till en helt annan. Och jag är nog glad att det blev just så här. Katrineholm. Ja.