– Det är aldrig längre en fråga om jag ska eller inte ska staka för min del numera. Det är det som jag är inställd och tränad för, säger Jocke Olsson.
Faktum är att Olsson härom året stakade hela det hiskeligt kuperade Birkebeinerrennet!
– Det var tufft, men en fantastisk dag där du inte alls var beroende av andra åkare då det antingen är upp eller ner. Då kan du åka mer för dig själv så det gick. Just där tjänade jag ingen tid på att köra ovallat. Men jag förlorade heller ingen tid på det och kunde lägga energin innan på annat än att böka med fästvalla.
Så du har mycket mindre vallabekymmer än den vanliga motionären?
– Man önskar ju att det alltid var så – men inför Vasaloppet är det många par skidor som ska testas. Jag vill ju skapa bra förutsättningar med bra material, och det är extra viktigt när man kör ovallat.
Hur många i led ett där du står brukar ha valla?
– Inte många, inte ens tio.
Men för medelmotionären i led fyra och bakåt så är det inget att tänka på.
– Nej, då ska man definitivt köra med fäste. Det tar väldigt lång tid att utveckla din stakning för att man ska tjäna tid på det.
För det där med att Vasaloppet är helt platt stämmer ju heller inte. Det vet alla som har rullar förbi Berga by med bilen och tittat upp till höger.
– Startbacken är ju rå, visst är den det. Det finns absolut flera långa motlut som upp till Risberg, men för en vanlig motionär skulle det vara startbacken som är det stora problemet.
Ja det ser lätt sjukt ut att man ska staka sig uppför den, hur tänker du?
– Rent mentalt har man väl brutit ner den barriären – för på nått jävla vänster kommer man upp. Problemet är att man är helt rökt om man inte är bra med över krönet. Därför måste man ligga på max i början för att komma med i bra grupper.
Liknar långloppsåkningen cykel numera?
– Lite åt det hållet, bra ryggar betyder allt. Är du upp som 300 eller 500 blir helt avgörande för slutplaceringen. Du kör inte upp dig från 500 till 200 numera, det är i alla fall nästan omöjligt.
Är det viktigt att vara på start i god tid även i led ett?
¬– Inte alls lika viktigt som led tre exempelvis, men visst är det hugg om platserna även här. Patrik Lind är en duktig åkare från Tunafors SK som alltid är först på plats, kommer väl tre–fyra på morgonen, säger Jocke med ett hjärtligt skratt.
Han rekommenderar alla att lägga lite extra krut på att testa fram sina skidor.
– Det är extremt noga om man ska få till det där superglidet. Så vill man ha ett roligt och trevligt lopp där man gör en bra tid är det väldigt noga med utrusningen och det gäller absolut inte bara glidvalla och struktur utan mycket på fästzoner och fästvallning. Lite för långt fram eller för tjockt kan betyda massa för glidet.
Men materialet är givetvis inte extremt långt ifrån allt, fysiken och tekniken är viktigast.
– Och där rekommenderar jag att lägga energi på att utveckla sin stakning.
Olsson har varit under topp 200, men har numera satt ner målet en smula.
– Det beror ju alltid på mängden åkare i den absoluta eliten för där är man ju inte direkt i närheten, men topp 300 är bra, 400 känns okej – och skamgränsen är 500, ha ha.
Hur många timmar står du i stakningsmaskinen för att bli topp 300 i Vasaloppet?
– Inte jättemycket just senast året men mera tidigare. Jag har haft en del problem med hälsenor och så har det ju inte varit så mycket snö just i Sörmland så visst blir det en del.
Känns det lite sjukt att jaga topp 300 när nästan alla konkurrenter tränar på snö dagligen?
– Jag tänker lite på det ibland. Visst, jag åker upp och tränar rätt många helger med det tar energi att sitta och åka och så vill man köra så mycket det bara går när man väl kommer upp.
Du var 28:a totalt på Engelbrektsloppet i år, låter ändå bra för en 43-åring från Gnesta?
– Helt okej, det var fina förutsättningar och en snäll bana med mycket flackstakning. Men jag vill ha lite bättre känsla i kroppen, så de tre veckorna efteråt var viktiga.
Så hur har det blivit?
– Jo då, känslan är okej. Jag gjorde säsongens bästa lopp i Vreta (Ski maraton för knappa två veckor sedan), så formen verkar vara i antågande...