Haval Magid Hamid kom till Sverige våren 2008. Han reste ensam från sitt hemland Irak för att kunna få vård i Sverige för sina nervskador i ryggen. Två år tidigare var han med om en olycka där hans far och bror omkom. En bomb sprängde bilen familjen satt i. Haval, som överlevde, skadade rygg, bäckenben och fötter.
– Jag har ont hela tiden. Men här i Sverige har jag fått hjälp med sjukgymnastik, medicin och inlägg till skorna. Jag har blivit bättre. Läkare säger att jag behöver hjälp hela livet, berättar Haval.
Han säger vidare att han skulle få bättre vård om han fick uppehållstillstånd.
– Läkarna säger att de kan hjälpa mig om jag stannar länge. Då kan de jobba långsiktigt med mig.
Haval är 17 år och bor på hemmet för ensamkommande flyktingbarn i Flen. Men här kan han snart inte stanna längre. Haval har fått avslag av både Migrationsverket och Migrationsdomstolen på sin ansökan om uppehållstillstånd.
– Migrationsverket säger att jag måste åka hem för att jag har mamma och syskon i Irak. Men min behandling finns inte att få där. I Irak fick jag bara sprutor och det hjälpte inte. Varför måste jag vara sjuk hela livet när det finns hjälp i Sverige?
Måste vara svårt sjuk
Men att Haval kan få bättre vård i Sverige räcker inte för att han ska få stanna.
– Nej, det är inte skäl nog. Man ställer väldigt höga krav på den som är sjuk. Det räcker inte med att personen kan få ett bättre liv i Sverige utan personen måste vara så svårt sjuk att det är en fara för personens liv om den återvänder till sitt hemland, säger Terje Torvik, handläggare på Migrationsverket.
Dessutom ska ensamkommande barn som söker asyl helst återvända om de har familj kvar i hemlandet.
– Om barnet inte har ett skyddsbehov, det vill säga är förföljd, känner sig förföljd eller till exempel riskerar tortyr i hemlandet, väger familjebehovet tungt. Om barnet inte heller är svårt sjukt eller har stark anknytning till Sverige är det familjeåterförening som gäller, säger Terje Torvik.