Jag brukar tänka att hatet och hoten på internet är något nytt. Att anonymiteten på nätet gör att människor släpper sina spärrar. Att civilisationens fernissa flagnar när den sociala distansen ökar på de så kallade sociala medierna.
Men fan vet.
Det kanske inte är så nytt trots allt.
I sommar har radions P1 sänt ett antal intervjuer med Ingmar Bergman från sent 1960-tal. Intervjuerna ger en helt unik bild av vår internationellt mest kände regissör, men man fattar också att Bergman var en kontroversiell person. I ett avsnitt pratar de om filmen "Tystnaden". En experimentell historia om två kvinnor och en trettonårig pojke i en främmande stad. ”Den här filmen kommer folk inte springa benen av sig för att se”, hade Bergman sagt till sin fotograf Sven Nykvist strax innan premiären.
Men det gjorde folk. "Tystnaden" blev en av Bergmans stora framgångar. Möjligen beroende på att det fanns några mycket explicita sexscener.
Samtidigt var det många som direkt hatade den. Ja, det verkar faktiskt som om hat är det enda lämpliga ordet för att beskriva reaktionerna. I radions intervjuserie berättar Bergman att han fick flera hundra brev skickade till sig. Förbannelserna och äcklet visste inga gränser. Många av breven innehöll direkta fysiska hot. I ett fanns ett begagnat toalettpapper, som en liten brun hälsning från en av hatarna.
Bergman låter nästan förvånad när han berättar om reaktionerna. Han förstår inte hur en film kan skapa så mycket vrede.
För mig blir hans berättelse ett bevis för att vi människor inte ändrar oss så mycket över tid.
Hatet fanns då, hatet finns nu.
Samtidigt finns en stor skillnad mellan 60-talet och vår tid. I dag drabbas betydligt fler än Ingmar Bergman. Man behöver inte längre vara superkändis för att hamna i hatarnas och hotarnas verbala skyttelinje.
De sociala medierna har gjort det möjligt att kommunicera och när som helst visa upp sig på nätet. Alla kan i dag bli en liten Bergman. Det behövs bara en mobilkamera och en dator. Och därmed har hatet och hoten också ökat.
Tidigare har jag aldrig varit intresserad av de där bisarra trådarna på nätet, men i sommar har jag kollat igenom några, och nästan blivit mörkrädd på kuppen.
De flesta diskussioner är inga diskussioner utan en radda av monologer. De präglas av en total brist på rim och reson, och alla är övertygade om att de har rätt. Inga argument eller resonemang fäster. "Jag skiter i om det är sant, jag är förbannad i alla fall!"
Och alla verkar vara aktiva dygnet runt, alla dagar i veckan.
Bergman fick ett bajspapper skickat till sig efter "Tystnaden". På nätet flyger sådana papper runt som löv under en ek i oktober. Och de träffar allt och alla som inte delar konspirationsteoretikernas och foliehattarnas världsbild.