Det är efter en efterlängtad tur tillbaka till mina gamla trakter i Hagnestahill i Eskilstuna och tennisklubben där som jag googlar (nördar) in på Wikipedia och läser på om tennisbollarnas historia. Området må vara känt på grund av Kent men för mig symboliserar det en hel barn- och ungdom fylld av gröna små bollar och hård träning. Det är nog känslan av bollen i handen, studsen mot baslinjen innan serve och lukten, som jag saknat mest, konstaterar jag medan sparringpartnern på andra sidan väntar in min serve, som mycket riktigt tar i nät. Efter många års uppehåll behöver tekniken finliras men jag upptäcker också att det är lite som att cykla och att slagen ändå sitter, som de ska.
Konditionen däremot skriker av uppror och efter en timme av stenhård intervallträning ligger jag rödlila i ansiktet på bänken i omklädningsrummet och längtar efter en bår att bli hemtransporterad på. Nästa dag är det inte bara jobbigt, snarare omöjligt att ta sig upp ur sängen. Träningsvärken ilar ända ut i handen. Men redan längtar jag efter nästa gång och börjar fundera på erbjudandet om seriespel som tydligen kan bli aktuellt snart, eftersom "du fyller ju 40 nästa år".
Då slår den insikten också till. 40 år, nästa år. Hur blev jag så här gammal, så snabbt?